”Holy Motors” är minst sagt en knepig sak som är svår att summera. I korta drag handlar det om en man som skjutsas runt i Paris i en lång, vit limousin och utför det ena bisarra uppdraget efter det andra.

Med hjälp av proffsigt smink och garderob som finns i bilen blir han bland annat tiggargumma, mördare, monster, gammal döende man. Vi vet inte varför eller vem som betalar honom, i den djupt egensinnige regissörens Leos Caraxs värld är sådan information inte viktig. En konstnär ska inte behöva redogöra för varje penseldrags betydelse.

Caraxs första långfilm sedan floppen ”Pola X”(1999) fångar filmmediet i ett litet galet nötskal, det är en hyllning till filmens förmåga att skapa illusioner. Varje enskild del är som en slags essensdragning av en specifik genre; det är musikal, stumfilm, relationsdrama, science fiction och några till.

Regissören har själv sagt att han försökt skildra en människas hela liv komprimerat till en dag. Så kan det ju också vara…

Det bästa sättet att närma sig ”Holy Motors” är att knäppa av vänstra hjärnhalvan och bara hänga med. I efterhand kan man bena ut vad man sett – och då är allas tolkningar lika goda.Om den inte är felaktigförstås… som min svårt intellektuelle gamle filmlärare brukade säga.

Leos Carax var het bland oss filmvetare på sena 80-talet med filmer som ”Ont blod” och framförallt debuten ”Boy Meets Girl”. Ja, lite samma andas pretentiösa (under)barn som nutidens frankofona favorit Xavier Dolan.

”De älskande på Pont Neuf” kom 1991 och skulle bli Caraxs grand opus. Stort blev det, gravt försenat och jäkligt dyrt, tonen var högstämd–fallet blev hårt. Tiden hade sprungit ifrån honom, 90-talet var ironins årtionde, och Leos Carax har sannolikt inte ett ironiskt ben i sin kropp.

Nu har cirkeln slutits, generation X har blivit medelålders och tunnhårig, nu är det återigen okej att ta ut svängarna. Världen är kort sagt mogen för Leos Carax.Eller... kanske främst vissa delar av kulturvärlden då. Det här är ingen kioskvältare. Lite av överkurs för cineaster, som blir uppiggade av det udda, det medges. Men ändå… ljuvlig i sin galenskap. En film som frustar film.