Vare sig han gick in som ensembleskådespelare eller huvudrollsinnehavare gjorde han det med omsorg och allvar. Skådespelarutbildning fick han i Göteborg. Hans medfödda kapital var en torr humor och komisk tajming som är få förunnade.

Detta fick han användning av även i långt mer otäcka gestaltningar än den självbelåtne familjefadern Svensson – som sexualförbrytaren Kapten Klänning på Uppsala stadsteater, advokaten Roy Cohn i Kushners ”Angels in America”, skurken Jago i Shakespeares ”Othello”, den giftige Edgar i Strindbergs ”Dödsdansen”.

Svenssons spektrum var brett och han fick ofta axla roller där livslögnen ställs i dagen. Fursten om Jan Stenbeck på Uppsala stadsteater och Gajev i Eirik Stubøs uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården är andra roller där han har gjort avtryck.

I sin roll som regissör ligger han bland annat bakom en av Stockholms stadsteaters stora succéer genom tiderna – familjeföreställningen ”Det susar i säven”, som gick för utsålda hus i över tre år.

Själv delar jag ett alldeles speciellt minne med privatpersonen Svensson. En augustimorgon 1997 skulle jag hämta honom med bil vid hans Kungsholmslägenhet för att köra till inspelningen av Svensson-långfilmen, som jag just då jobbade med. På bilradion rapporterades om en tragisk olycka – prinsessan Diana hade under natten omkommit i Paris – och med bestörtning tog Allan och jag emot nyheten tillsammans. Jag minns hans värme, hans öppenhet och det samtal vi förde om livets bräcklighet hela vägen till inspelningsplatsen.

Där och då öppnade han upp en sårbar sida av sitt inre. En sårbar sida som ofta – på ett storartat sätt – lyste igenom även i hans skådespeleri.