Den alkoholiserade mångsysslaren Hasse P, spelad av Mikael Persbrandt, vill motbevisa stockholmarna att Köping inte alls är Sveriges tråkigaste stad, som Jan Guillou basunerat ut på bästa sändningstid i Rekordmagazinet år 1984.

– Att Jan Guillou sitter i Stockholm och säger att Köping är en tråkig stad, det är en liten sak, men det är en illustration på hur det känns att sitta där ute och bli bespottad från den stora staden, säger Fredrik Wikingsson, ena halvan av humorduon Filip och Fredrik, som själv är uppvuxen i olika småstäder.

– Det är precis likadana känslor idag. Nu kallas det ”Twittereliten”, folk i Stockholm som berättar vad man ska känna och tänka, och det hatar man. Jag fattar det. Det är ett lager långt ner i berättelsen, men det gör historien relevant.

”Det bidde en tummetott av livet”

Hasse P häller ut spriten, sätter på sig en kostym och vill genom en jättelång smörgåstårta göra de nedslagna Köpingborna stolta över sin stad igen. Det är svårt. Guiness rekordprojektet kantas av misslyckanden, som så många gånger tidigare i Hasse P:s liv. En karaktär Mikael Persbrandt känner igen från sin uppväxt.

– Jag har en stor kärlek till arbetarklassmannen som står med sin knutna näve i fickan och inte får upp den. Det blev ingen stor revolution. Det bidde en tummetott, av livet, säger han.

För den verkliga Hasse P var tårtan något av det viktigaste som hänt honom – för Köping var den kanske inte lika livsavgörande, men viktig ändå tror Filip Hammar som är uppvuxen i Köping.

Filip och Fredrik återkommer gång på gång till berättelsen om klyftan mellan stad och landsbygd. Och det gäller att balansera rätt, så att inte hyllningen till småstaden istället blir en reproduktion av förutfattade meningar.

”Man kan lätt bli en idiot”

– Det här är ett kärleksbrev till min hemstad. Med detta sagt, så tar jag ett ansvar tycker jag. Sedan kan folk uppfatta det på ett annat sätt. Jag hoppas inte det, säger Filip Hammar.

– Det är inte problemfritt, man kan lätt bli en idiot. Det var så skönt när filmen hade premiär i Köping, att människorna där tyckte att vi hade gjort ett bra jobb med att skildra deras stad, säger säger Fredrik Wikingsson och fortsätter:

– Det behöver inte alla hålla med om men det hade varit jobbigt om de hade jagat ut oss ur stan med högafflar.