• Viktigt meddelande:

    Viktigt meddelande till allmänheten i Skelleftehamn och Örviken i Skellefteå kommun, Västerbottens län. Det brinner i ett industriområde med kraftig rökutveckling till följd. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Västerbotten.

Tårtgeneralen. Foto: Pressbild

Recension: Tårtgeneralen

Uppdaterad
Publicerad

Kulturnyheternas Fredrik Sahlin ser radarparet Filip och Fredriks långfilmsdebut: En riktigt underhållande 80-talstornado, som skulle må bättre utan Filip Hammars påstridigt mässande berättarröst.

Nog lät titeln Tårtgeneralen bekant, som en bok som någon gång har passerat i mitt kulturintresses ögonvrå, något som den överenergiska och folkliga firman Filip Hammar och Fredrik Wikingsson krängt ur sig under karriärens gång.

Det är först i filmatiseringens första akt som jag inser att det är Filip Hammars barndom vi ska titta på. Eller i alla fall en liten men påverkande del av den.

Filmrecension

Grundpremissen för den här Lars Molin-doftande historien med Åsa Nisse-vibbar är att Jan Guillou 1985 – i tv-programmet Rekordmagazinet – utsåg Filip Hammars Köping till Sveriges tråkigaste stad, vilket fick den lilla ortens redan stukade självförtroende att skrumpna ihop och dö.

Bara en man stod upp mot stockholmarnas landsortsförakt: Hasse P, en ökänd A-lagare vars liv varit fyllt av högtflygande men kraschade planer, havererade äktenskap och allmänna misslyckanden – vilket alltid fått honom att söka efter livets mening i botten av en flaska.

Han får för sig att Köping ska baka en 500 meter lång smörgåstårta, för att på så sätt hamna i Guinness rekordbok. Hur detta skulle höja en stads anseende är inte kristallklart för varken resten av befolkningen eller undertecknad, men det är såklart en symbolgärning, något som också – när det lyckades – gav Köping en, kortvarigt boostad självkänsla.

F&F målar effektivt och utan nåd – men med stort hjärta – upp en bild av ett Köping som verkar ha varit begåvat med ett oproportionellt stort antal original. Det är lättillgänglig bonnläppshumor som överraskar med att vara riktigt underhållande. En tornado av fysiska 80-talsmarkörer fungerar som en effektiv tripp i tidsmaskin tillbaka till världshistoriens sannolikt fulaste decennium.

Och i centrum för allt står Mikael Persbrandt med överkammad flint, ölmage och slokande mustasch – och gör det riktigt bra. Farhågan att han skulle vara för stor för sin roll, att stjärnan skulle lysa igenom, kommer lyckligtvis på skam. Bättre bevis på aktörens storhet än att han lyckas ge trovärdigt liv åt en sådan här clownroll kan man knappast få.

Således en massa knasiga figurer och skeenden som skulle kunna leva på egna meriter men som här pressas ner i ett traditionellt berättande av feel good-format. Att kalla intrigen övertydlig är att fara med en grov underdrift.

Men så siktar nog F&F heller inte på det subtila. De har ju gjort (en lukrativ) karriär på att rota fram det kuriösa, det som är charmigt eljest, för att sedan bära fram det med buller och brak.

Samma sak här.

Tyvärr.

De verkar nämligen inte lita på att deras enkla berättelse är tydlig nog, och när en sådan tanke dyker upp i en filmmakares hjärna brukar svaret oftast vara: Berättarröst.

I det här fallet inte en diskret ledsagande viskning i publikens öra utan ett enerverande påstridigt mässande från Filip Hammar (det är ju främst hans historia) där han lägger ut premisserna, puttar publiken framför sig filmen igenom, för att i slutet tala ut den redan uppenbara sentensen i STORA BOKSTÄVER. 

Nej, berättarrösten dödar inte hela filmen men det är banne mig inte långt bort.

Vid sidan av den braskande skrönan öppnar F&F också dörren till Filips barnkammare, och då framförallt till hans relation till pappan Lars – en underbart säregen figur, en jag-svag ärkefrankofil med stort kulturintresse (börjar gråta när Chagall dör) och basker på sné. Lille Filip blir retad för sin fars skull, han skäms och hukar i den machostämning som råder.

Det är en fin och lite melankolisk del av berättelsen som egentligen engagerar mycket mer än den om Hasse P, men okej, det är en annan film – som med tanke på den dynamiska duons galopperande entreprenörskap kanske väntar runt hörnet.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet