Men som Kristian Gidlunds ”I kroppen min” skrivs de inte så ofta. Han var en nyromantiker som använde ord som gravstenar: stadigt förankrade de minnen i jorden och blev berättelser för evigheten.

När han skrev om gryningar i barndomens Dalarna och solnedgångar på andra sidan jorden, om barnen som aldrig skulle födas, hästkroppen han inte skulle orka bemästra mera, eller ruset under en spelning med bandet Sugarplum Fairy, fanns ingen undertext av nostalgi, inget filter över bilderna. Istället fick vi möta vår tids stora bristvara: allvar, sanning. Det var ett långt farväl på riktigt.

Och samtidigt skrev han en berättelse om Sverige, sedd av en som föddes in i det kalla 80-talet då landet redan börjat förändras mot det vi har idag. Han liknar en märklig figur ur Tove Janssons ”Sent i november” som i ett sällskap av vilsna  som letar efter något de förlorat, är den som vågar lämna huset först.

Gidlunds sjukjournal intar sin plats i litteraturen när han skriver om sin kropp som en bur, sjukdomen som ett krig. Men han skriver mera om gemenskap än jag känner igen, mera om ett samhälle som måste göras bättre. Och som ofta med trädgårdens liv som förebild, ser han hur det som växer gör.  ”Går på skift. Kommer överens.”