Bland annat menar han att det det hårda och ibland obehagliga danska debattklimatet kan vara något positivt och att det leder till dialog istället för till våld: ”Att man pratar ut sin vrede istället för att man agerar ut den.” Och Sverige kan kanske ha något att lära av Danmark här, menar Leine.
Kära Jönsson, gamle vän!
Tack för en härlig campingsemester. Jag var först i Strömstad och senare på ett ställe som heter Vita Sandar vid Vänern. Vädret var fint, människor var trevliga, och så pratade de svenska, vilket ju är en kvalitet i sig. Jag och min fru vill gärna komma tillbaka nästa sommar. Om du fortfarande vill ha oss på besök?
För jag har hört att du är bekymrad över det som du uppfattar som främlingsfientlighet och islamofobi här hemma. Låt mig berätta för dig att jag verkligen kan förstå din oro. Jag är själv oroad å Danmarks vägnar. Men jag är också orolig för Sverige och Norge där motsvarande strömningar tycks jäsa.
Hur som helst, jag gick här i Danmark i den annalkande vintern och kom att sakna min goda vän Jönsson och fick lust att skicka ett vykort till dig. Mitt vykort är en skärmdump av våra bästsäljarlistor de senaste veckorna. Som du kan se bjuder förstaplatsen för skönlitteraturen på, minst, tre överraskningar.
För det första så handlar det om en diktsamling. Det är förmodligen mer än 30 år sedan en diktsamling toppade bokhandlarnas topp tio-lista, så det är bara det något ovanligt. För det andra är den skriven av en dansk-palestinier och för det tredje är han mycket ung, bara 18 år gammal. Får jag lov att presentera: Yahya Hassan! Diktsamlingen är självbetitlad och heter alltså: ”Yahya Hassan” (eller kanske: ”Jeg er Hassan”). Den är såld till flera länder redan, bland annat till USA, Norge och Sverige, så du kommer också kunna läsa den om några månader. På andra och tredje plats ligger två svenskar: Liza Marklund och Jan Guillou. Jo, vi danskar älskar och beundrar Sverige, det är bara det att vi inte alltid vill medge det.
Om man tittar vidare på listan över bästsäljande facklitteratur hittar vi en biografi av Pia Kjærsgaard, den nu avgångna ledaren för det invandrings- och islamkritiska Danske Folkeparti, Sverigedemokraternas systerparti. De två mest populära författarna i Danmark just nu är alltså en muslimsk invandrare och en politiker med rykte om sig att vara främlingsfientlig och islamofobisk.
För fem år sedan dök det upp ett nytt parti i dansk politik, Ny Alliance, lett av dansk-syriske Naser Khader. Det var ett liberalt parti som hade en uppgörelse med främlingsfientligheten i Danmark – och därmed också med Pia Kjærsgaard – som ett av huvudpunkterna i partiprogrammet. Och de fick en raketstart. Det uppstod en slags feber. Khader och hans partikamrater var på allas läppar, partiets presskonferenser var tumultartade och inom bara några dagar hade de blivit det tredje största partiet i opinionsmätningarna. Detta blev sedan bortslarvat av dålig press, men det är en annan historia.
Det är ett schizofrent land jag lever i. Har du det på samma vis över på din sida Jönsson?
Jag kommer aldrig bli klok på varför världen, i detta fall mitt eget land, är inrättat som det är. Jag är romanförfattare; det är mitt jobb att se, inte att förstå; jag ställer hellre frågor än jag kommer med svar (frågor är eviga, svar behåller sin giltighet i cirka fem minuter). Så jag ska försöka att berätta lite om de frågor som man måste ställa sig i dessa tider, oavsett om man nu lever i Danmark, Norge, Sverige eller var som helst.
Dansk Folkeparti skapades en gång ur det långt mer rabiata och mer explicit främlingsfientliga Fremskridtspartiet, vars norska systerparti precis har tagit plats i den nya norska regeringen som avlöser Stoltenbergs ministär. Dessa partier, både de norska och danska och även Sverigedemokraterna har alltid varit protestpartier; en protest mot höga skatter, överförmynderi och mot det som många betraktar som en okontrollerad invandring från icke-europeiska länder, det vill säga av muslimer.
Dansk Folkeparti är det parti som befinner sig längst till höger i det parlamentariska spektrumet i Danmark. Därmed fångar de vid val också upp högerextrema grupper som inte nödvändigtvis känner sig hemma i partiet men som upplever att det är det parti som ligger närmast dem. För att säga det rakt ut: De fångar upp en del nazistiska och rasistiska väljare utan att nödvändigtvis vara det själva.
Och det är ju förskräckligt! Eller är det?
I Danmark har vi nyligen fått ett nytt högerextremt parti, ”Danskarnas Parti”. De har visserligen inte så många anhängare, men några är det ju (de har knappt 6000 gilla-markeringar på Facebook). Erfarenheterna från Danmark med liknande partier visar att det inte är någon självklarhet att Danskarnas parti kommer att komma in i Folketinget. Men det är nog en naturlig konsekvens av att partier som tidigare var kända för att vara rasister, Dansk Folkeparti och Fremskridtspartiet, dels har blivit mycket mer moderata (DF), dels har försvunnit (FP). Det uppstod ett tomrum. Om det här partiet ska ha en chans inom dansk politik är det helt klart att de kommer att tvingas moderera sin rasistiska och antisemitiska retorik. Därmed mister de sitt ursprungliga existensberättigande och återigen kommer det att uppstå ett tomrum på högersidan. Och så vidare.
De här rasistiska och antiparlamentariska krafterna finns hela tiden därute, men de lever en randtillvaro, byggt på ilska och känslan av att vara offer. Emellanåt samlas de kring en politisk rörelse, rörelsen förändras över åren, och så försvinner den eller blir rumsren nog att komma in i värmen.
Det eviga dilemmat som demokratier blir ställda inför är om rörelser som vi uppfattar som icke-demokratiska ska tillåtas ställa upp i val och huruvida rasistiska krafter ska tillåtas att kapitalisera på vår yttrandefrihet.
Det är en olöslig paradox. Antingen kommer de in i värmen och kan arbeta för en utveckling i icke-demokratisk och rasistisk riktning. Eller så står de utanför och kan spela offerrollen och skapa en subkultur med rebeller och lösa missiler som kan slå ned när och var som helst. Det har ju också skett här i Norden flera gånger redan. Även du, Jönsson, har haft det nära inpå livet.
Yahya, Pia, Naser. Dom är här alla tre. Tre av Danmarks mest populära personer. Och sen alla via andra Hansens och Hassans. Vi älskar nödvändigtvis inte varandra, det finns starka antipatier kors och tvärs emellan oss. Vi talar inte särskilt trevligt till varandra (och du Jönsson tycker ju i sammanhanget att danska låter som ett slags matsmältningsproblem).
Retoriken kan ibland vara hård här i landet. Och det är obehagligt. Men vi har i Danmark under senare tid inte haft något mord som fastställts ha haft politiska motiv. Så kanske fungerar den hårda retoriken som en slags ventil? Att man pratar ut sin vrede istället för att man agerar ut den och att man har ett politiskt sammanhang dit man knyter sin vrede?
Kanske kommer framgångarna för Sverigedemokraterna leda till att det kommer att begås färre rasistiska mord i Sverige? Skulle Breivik-tragedin ha ägt rum om Norge hade haft något motsvarande parti? Jag vet inte det. Och det är en gränsöverskridande fråga. Men också en fråga som inte slutar att spöka i mitt huvud.
Jag tror att demokratin är en ojämförligt bra uppfostrare. Jag anser att yttrandefriheten bör vara absolut, men att den ändå bör vara öppen för sin egen motsats. För om den är det, om de rasistiska och antidemokratiska krafterna får komma till orda, så tappar de livsluften, imploderar de, fasas ut och försvinner. De kan inte leva om de blir accepterade och framhjälpta av sin värsta fiende: demokratin själv.
Så jag gläds åt att Yahya och Pia och Naser är här för de är en del av det jag är. De uttrycker min egen splittring som dansk och som individ vid sidan av det nationella.
Och nu får du lov att ursäkta mig, Jönsson. Min son ropar på mig. Jag ska gå och läsa ”Emil fra Lønneberg” för honom. Vi ses till sommaren!
Kära hälsningar
Hansen
(Kim Leine, författare)
Svensk översättning: Anders Silvergren Blåder
Den danska originaltexten går att läsa här.