– Eurovision är en enda stor hyllning till något som jag älskar: Underhållning, show och musik, säger Edward af Sillén till Kulturnyheterna.
Han har i flera år i rad varit en prominent kugge i hjulet som manusförfattaren och regissör för både Melodifestivalen och när Eurovision hållits på hemmaplan. Och i år repriserar han förra årets kommentatorsuppdrag tillsammans med Sanna Nielsen när Eurovision går av stapeln i Lissabon.
Sophia Ahlin är viceordförande för Melodifestivalklubben, den svenska grenen av Eurovision Song Contests internationella fanklubb OGAE. För henne står Melodifestivalen och Eurovision för samhörighet, berättar hon.
– Eurovision och Melodifestivalen är den största gemenskapen som jag kan känna på hela året. Den samhörighet man känner på tävlingarna och med allt runt om kring, även mellan de olika länderna, är helt fantastiskt, säger hon.
Förenar länder och kulturer
Eurovision har nu funnits i över 60 år. Och intresset tycks aldrig sina. Snarast tvärt om. På frågan varför Eurovision, trots decennierna på nacken, bara tycks fortsätta vidareutvecklas och nå ny popularitet, svarar Edward af Sillén att han tror det beror på programmets förmåga att bygga broar – och som även Sophia Ahlen beskriver – gemenskap.
– Det som gör Eurovision så unikt i världen är att det förenar så många kulturer som annars inte har så mycket gemensamt. Men för en kväll om året tittar alla på samma sak och röstar på samma sak: Melodier från andra länder.
Edward af Sillén tar de stridande länderna Armenien och Azerbajdzjan som exempel i Eurovisions förmåga att skapa, inte långsiktig förändring, utan åtminstone en kort stund av samhöriget och andrum bortom tillvarons ituslitande krafter. Under tävlingen står de, förvisso som tävlande mot varandra – men samtidigt samlade under ett och samma tak.
– Finns det något annat i världen som går att likna med det?, frågar Edward af Sillén retoriskt.
– Men det är liksom det som är grejen: Det finns något väldigt, väldigt fredligt över Eurovision än i dag. Och det älskar jag, säger han.
”Blivit en plattform”
Riktlinjerna för Eurovision är strikta kring politiska budskap och ämnen. Men ändå har tävlingen genom åren kommit att bli allt mer just politisk, beskriver Sophia Ahlin. Men där just politisering ofta ses skrämmande, kallar Sophia Ahlin Eurovisions utveckling för ”positivt politisk”.
– Eurovision har blivit en plattform där man kan prata om gemenskap och människors lika värde, och det är väldigt positivt, säger hon.
Hon beskriver vidare hur Eurovision under de senaste tio åren försökt föra fram budskap med syfte att skapa gemenskap och förståelse mellan de europeiska ländernas medborgare. Inte minst som nu med värdlandet Portugals paroll och tema för tävlingen ”All Aboard”– Alla ombord.
– När till exempel Conchita Wurst vann 2014 var det ett väldigt stort statement. Men det var inte bara låten, utan hela det ”paket” som bidraget stod för. Och det spelar väldigt stor roll när man pratar om vad tävlingen står för idag och betyder för sin omvärld.