Aldrig har jag sett så mycket skrot på en konsthall. Skulptören och performancekonstnären Eva Mag öppnar sin första separatutställning med sju lastbilar skrot, hämtat från hennes fars trädgård.

Hennes egna lerfigurer, som jag hade väntat mig skulle spela huvudrollen på utställningen, ligger inklämda på gyllene bårar mellan alla lass med industrisamhällets uttjänta prylar. Och först får jag en chock. Så många rostiga ugnsluckor, cykelhjul, muttrar, motordelar, glasfönster och trasiga instrument uppstaplade utmed väggar och på bord…var finns konsten i allt det här?

Efter ett slag börjar man betrakta prylarna på nytt. I konsthallen ter de sig annorlunda än i källarens skrotförråd. Mer organiska, som utslitna kroppar. Skrot är bara rätt saker på fel ställe. Ofunktionella eller övergivna. Omoderna helt enkelt.

Efter ett tag kopplar jag ihop skrotet med Eva Mags torkade, tunga lerkroppar och inser att jämförelsen går att göra och till och med är produktiv. Särskilt i coronatider, när man är beredd att stå utanför givna sammanhang och tolka allt som skadat, från tiden före.

Eva Mag är en skulpterande mästare på rörelse. Mitt bland allt skrot finns också en dokumentation av hennes performance Dead Matters move med tio dansare som under en vecka kämpar med att fylla färdigsydda kläder med stentung lera.

Deras rörelser tillsammans med lerkropparna blir till haltande livsbesvärjelser på nåd och onåd. Kropparna ”föds” ur vatten och blir så organiska att de eggar till relationer, såväl till kärlek som till våld.

I konsthallen ligger de nu, underbart uttrycksfulla, och torkar på bårar eller operationsbord. Att föra ihop dem med skrot kunde ha blivit alltför patetiskt. Död på död.

Istället ser jag en ny tid randas. Konsthallen blir en scen för nytänkande. För processen efter coronan. ”Det finns en plan för detta”, som utställningen heter.