När Nobelpriset ställdes in 2018, delade Den nya akademien ut sitt första och enda litteraturpris till Maryse Condé. Priset ville ”påminna om att litteratur ska förknippas med demokrati, öppenhet, empati och respekt” och Condé lever onekligen upp till de kraven.

Hon föddes i Guadeloupe, ett franskt ”departement” i Karibien, disputerade i Paris på en avhandling om svarta stereotyper i karibisk litteratur och debuterade som skönlitterär författare 1976. Hon fick sitt internationella genombrott tio år senare med de två romanerna om Segu, som utspelar sig i det historiska Mali.

Hennes författarskap berättar om kulturmöten, olika former av förtryck och rör sig fritt i tid och rum. Att ha franskt medborgarskap och vara född på en ö på andra sidan Atlanten ger tillgång till flera världsdelar och språk, något som märks även i hennes senaste roman, ”Nya världens evangelium”.

I den föds en liten pojke med rakt svart hår och grågröna ögon i ett skjul, på påskdagen. Hans mor lämnar honom där i en åsnas sällskap, men pojken tas om hand av ett barnlöst par och snart sprider sig ryktet att den lille är guds son. Han får namnet Pascal och kommer att söka efter sin bestämmelse och sitt ursprung i många länder innan han slår sig ner i Frankrike, i staden Saint-Sauveur – den helige frälsaren.

Maryse Condé fyller 85 i år och kan inte längre skriva själv utan dikterar sina böcker för en sekreterare. Det har alltid funnits ett drag av muntligt berättande i hennes romaner, här är det än mer uttalat än tidigare.

Det innebär att Pascal, denna inkarnation av Frälsaren skildras som en hjälte ur de gamla muntliga eposen, en Odysseus på vågburen väg hem till sin ö, snarare än en modern romanhjälte hänvisad till subjektiva grubblerier över sin plats i tillvaron.

Pascal lämnar sina fosterföräldrar och ger sig ut i världen, han möter olika gestalter med namn som känns igen från den kristna historien, Marta, Maria, Lasarus, Saulus, Judas och Esperitu (den helige ande) är några av dem.

Han styrs mer av slump än av egen vilja, ibland bemöts han med vördnad, ibland med hat och våld. Condés berättelse är episodisk, händelser träs efter varandra som pärlor på ett band, vilket inte hindrar att tider blandas, det koloniala förflutna med nutida terrorism, slavhandel med modern migration.

För en läsare ovan vid ett muntligt episkt berättande kan skildringen framstå som lite väl rapsodisk och personerna som fasta roller utan djup: den gode rövaren, den kärleksfulla men oförstående modern, den svikande lärjungen. Men läst som en fartfylld äventyrsberättelse ger den både underhållning och allvarligt budskap: kärlek och blandning av olikheter måste till om världen skall vridas rätt.