– Jag var inte ens född då men i och med dessa jubileumsdagar så får man någon form av fantomsmärtor, säger Ricard Estay
Det brukar heta att samtiden bäst förklaras av dåtiden, en konst som Ricard Estay och hans bortgångne fader José Estay tampats med.
Ett abrupt slut på en stark framtidstro tvingade José och tusentals av hans landsmän på flykt till bokstavligen andra sidan jorden.
– Min pappa var en av dem som fastnade i ett sorts limbo mellan 70-talets Latinamerika och det 70-tals Sverige som välkomnade honom, säger Ricard Estay.
Fotoutställningen ”I solidaritet med det förflutna”, som visas på Verkstad konsthall i Norrköping, är en berättelse om konstnärlig närhet mellan far och son som konsekvens av en smärtande längtan till vad som kunde blivit.
Pappa Josés fotoarkiv förmedlar en kontext i vemod som kommenteras med bilder av sonen Ricard och tillsammans bryter ner en ouppklarad historia. En resa genom politisk nostalgi, migration och förort.
– Minnesdagarna påminner oss om att vi inte är ensamma och att det fortfarande finns ett samröre och ett behov om att lyfta fram det vi känner och gått igenom, säger Ricard Estay.