All världens läsares Ferrante-feber motsvaras i vissa italienska kulturkretsar av jakten på Ferrantes sanna identitet. Författarnamnet är ju en pseudonym. Ingen annan italiensk författare har haft så stora internationella framgångar sedan Umberto Eco kom ut med Rosens namn 1980. Det ökar förstås nyfikenheten. Och avundsjukan.
Förevändningen är ofta att det är oärligt mot läsarna att inte bekänna färg. Om inte författaren själv ”kommer ut”, måste man tvinga ut hen i dagsljuset.
Hösten 2016 gjorde den italienska tidningen Il Sole 24 Ore ett finansgräv för att avslöja att kvinnan bakom Elena Ferrante är översättaren Anita Raja. Det var bara delvis övertygande, men ett mycket aggressivt intrång i hennes privatliv.
Nu är det en tvärvetenskaplig forskargrupp som gett sig i kast med uppgiften på universiteten i Padua. Upphovsmännen som är litteraturvetare, statistiker, systemvetare och lingvister, anser sig kunna bevisa att den napolitanska författaren Domenico Starnones stil, uttryck och språkliga vändningar är dominerande i Ferrantes berömda Neapelsvit. Starnone är gift med Anita Raja.
Det som läsarna, men inte pseudonymjägarna, verkar kunna acceptera är att pennan eller pennorna bakom Elena Ferrante hör till den ovaniga sort i det moderna mediebruset som faktiskt inte vill framträda.
När Elena Ferrante debuterade för 25 år sedan med romanen Amore molesto (ungefär Olycklig kärlek), skrev hen till sin förläggare att en bok inte längre behöver sin författare när den är skriven, tryckt och distribuerad.
”Om boken är värd något så bör det vara tillräckligt. Jag kommer inte att delta i debatter och konferenser om jag blir inbjuden. Jag kommer inte att ta emot pris om jag skulle få något. Jag kommer aldrig att marknadsföra boken, framförallt inte på teve, i Italien, eller om det skulle bli nödvändigt, utomlands. Jag kommer bara att delta genom att skriva, men även det vill jag försöka hålla till ett minimum.”
Kan det bli tydligare än så?
Att Elena Ferrante är så bestämd vad gäller teve, ska sättas i ett italienskt sammanhang. En framgångsrik författare blir här snabbt en ”tuttologo”, en allvetare. Hen förväntas vara med och synas överallt, ta parti för den ena eller den andra politiska riktningen och ständigt vara tillgänglig för kommentarer om allt det vara må.
Att dras in i den malströmmen är ett utmärkt sätt att förstöra sitt liv och bryta ner sin status som intellektuell. Umberto Eco deltog ytterst lite i medierna i Italien, liksom andra framträdande kulturpersonligheter.
Elena Ferrantes brev från 1992 visar för övrigt att hen hade rätt. Bra böcker klarar sig själva. Neapelsviten framgångar beror inte på pseudonymen. De beror på att författaren/na har skrivit om kvinnlig vänskap på ett sätt som verkligen berör, oavsett att huvudpersonerna växer upp i och präglas av en så specifik kultur och miljö som efterkrigstidens Neapel.
Elena Ferrante talar till sina läsare genom sina böcker. Man kan faktiskt också skicka mejl till förlaget och få skriftligt men anonymt svar. Författare som inte vill vara delta i mediecirkusen borde inte jagas med blåslampa. De borde fridlysas.