Idag var det sedvanligt höstupprop för nationens filmbransch, och som vanligt inleder Svenska Filminstitutets VD Anna Serner med att yvas över vilket starkt filmår vi har just detta år. Likt en energisk självhjälpsguru är Serner permanent positiv men det här året är det inte utan att jag håller med henne.
Till och med filmens vårtermin, som brukar vara ett mentalt ödeland, bjöd ju i år på den galet underhållande ”Måste gitt”, den fina men lite bortglömda ”Småstad” och det klart mer mediala dramat från Sapmi: ”Sameblod”.
Sedan dess har ju Ruben Östlund, som första svensk regissör på 66 år tagit hem Guldpalmen vid den anrika festivalen i Cannes, med ”The Square” (svensk premiär nu på fredag). Den här underhållande samtidsskildringen kommer även att visas vid den nästan lika anrika festivalen i Toronto – vars öppningsfilm dessutom är det svenska tennisdramat ”Borg”, där Sverrir Gudnason spelar den hårdslående och levande legenden i dennes kamp mot John McEnroe.
Dessutom dominerade ju Tarik Saleh på creddiga filmfesten i Sundance, USA, med den verklighetsbaserade noir-thrillern ”The Nile Hilton Incident”.
Så jo, det går bra nu.
Senare i vinter får vi se annan 70-talsikon leva upp på duken, i Hannes Holms biopic om Ted Gärdestad: ”Ted – för kärlekens skull”. Adam Pålsson som verkar ha fått stamkort på de stora inspelningarna spelar titelrollen. Jo, titeln är rätt ostig men trailern gav mersmak.
I förra veckan var det premiär på dokumentären ”Superswede” om racerföraren Ronnie Peterson, och lägger man dessutom till filmatiseringen av August-vinnaren ”Korparna”, som även den utspelar sig under de stora polisongernas decennium, så kan man lugnt konstatera att 1970-talet har ett fast grepp kring branschens kulor.
När jag började som filmkritiker på tidigt 90-tal gick det inflation i uppväxtskildringar rotade i 1950-talet (gärna i motljus). Nu drygt 20 år senare är det alltså 70-talet som gäller, vilket dels antyder att filmmakare drivs av en nostalgisk nerv, dels att de som får pengar att göra stor och bred film – då som nu – är runt 50 år och längtar tillbaka till barndomens trygga värld.
Apropå minstingar så ser det ljust ut även för barnfilmen. Hela fyra, som det verkar, välskapta saker med siktet på den yngre publiken fanns med i presentationen. Två livfulla animationer och två ”otecknade” filmer, den ena en apsaga av Maria ”Masjävlar” Blom, den andra en konfliktfylld sak kallad ”Krig”, i regi av Goran Kapetanovic.
Och varför går det bra just nu? Den troligaste och prosaiska förklaringen är att Sverige är ett litet land, vi har ett visst antal begåvade filmmakare, och när det slumpar sig att många av dem gör film samma år, blir det ett bra svenskt filmår…
Även rent ekonomiskt lär det bli ett gyllene år.
Nä, ingen film lär väl komma upp i ”En man som heter Oves” fantasisiffror på nära två miljoner sålda biljetter, men det kommer ändå en handfull potentiella kioskvältare som tillsammans kommer få biografägare och producenter att slå klackarna i taket.
Inte minst de redan nämnda ”Ted” och ”Borg” men det stannar inte där. Regissören Helena Bergström lär också dra sitt publikstrå till stacken. Hon brukar ju leverera folkliga och snälla bredsidor, och fortsätter här på sitt svordomstema: Efter ”En underbar jävla jul” kommer hon nu med dramakomedin ”Vilken jävla cirkus”.
Och, inte minst: Alla vi som trodde att peak-”Solsidan” redan var nådd, får tänka om. Lagom till jul berikas nämligen repertoaren av en långfilmsversion av Felix Herngrens skildring av överklassens inte alltid så diskreta charm (bror Måns regisserar här).
Kortkomedi som blir full-längdare... nja... vanligtvis brukar det resultera i kvalitetsmässig kraschlandning – men så låter också detta som ett projekt som är grundat i en ekonomisk, snarare än en kreativ, tanke. Men okej, det finns så mycket begåvning där, bakom och framför kameran, att det ändå kan bli bra. Mycket pengar lär den uttänjda ”Solsidan” hursomhelst dra in, när den hamnar på duken lagom till jul.