Det har gått 2542 dagar sedan journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson släpptes ur det etiopiska fängelset som de förpassats till efter att ha dömts för terrorism och för att ha tagit sig in i Ogaden-provinsen. De var i området för att rapportera om de övergrepp från den etiopiska militären som lokalbefolkningen vittnade om, och om möjliga kopplingar till det svenska oljeföretaget Lundin Petroleum.

Alltså nästan sju år sedan, men det känns som igår.

Ännu mer så när man ser Jesper Ganslandts (regi) och Peter Birros (manus) fiktion som snabbt – tillsammans med Sophia Olssons suggestiva och nerviga foto – sätter åskådaren på plats, där och då. På savannen, i bushen, de svettiga hotellen och slutligen det myllrande överfulla fängelset.

Men filmskaparna nöjer sig inte bara med att skildra det personliga dramat, Peter Birros bokstäver har som ofta en politisk lutning, vilket känns helt rätt och riktigt, det var ju trots allt inte en nöjestripp som duon var ute på. Den som får mest smisk är den dåvarande utrikesministern Carl Bildt, som hjälper till att få ut journalisterna ur fängelset.

Knappt har han hämtat sig från twittermarodören Hanif Balis attacker förrän han här får se sig själv uppblåst (i dubbel bemärkelse) på den stora duken. I Philip Zandéns gestalt blir han till en lätt löjeväckande och möjligen korrupt man (han hade ju suttit i styrelsen för Lundin Petroleum och kunde därför misstänkas vara kluven inför uppdraget att få loss svenskarna). Men ändå inte utan charm, precis som verklighetens förlaga. Scenen där man diskuterar vilken sorts salami som Schibbye och Persson gillar, är en av filmens höjdpunkter.

Zandén gör där en härligt lyckad imitation av Bildt – ja, faktiskt så underhållande att scenerna med honom känns farligt aparta, riskerar krossa illusionen, som om någon råkat lägga in en Grotesco-sketch mitt i en Rapportsändning. Men okej, Birro har faktiskt redan planterat in en bitvis lättsam ton; små korta tänjningar av mungipan som levereras fint och med klockren tajming av Matias Varela och Gustaf Skarsgård. De skapar båda djupt trovärdiga personer av de nyhetskända männen, inte minst den sistnämnda. Jag har sett Gustaf Skarsgård som asa-prästen Floki i Vikings så länge att jag glömt hur många känslor som ryms i det där anletet.

Jesper Ganslandt milda handlag gör sig alldeles utsökt när det kommer till just denna tajta, ibland rörande känslosamma, relationen mellan huvudpersonerna, medan det fysiska dramat innanför murarna är förvånansvärt odramatiskt. Här får berättandet ett redovisande drag, där viktiga datum bockas av, vilket gör att tiden i fängelset ändå ter sig rätt överkomliga. I alla fall rätt milda jämfört med alla andra ångestsvettiga vittnesmål som vi, genom filmhistorien, har fått från finkor i främmande land.

Även Martin Schibbye har sagt sig vara missnöjd med hur fängelsevistelsen skildras, men dock av en annan anledning: att det inte framgår att det sitter många etiopiska journalister där. Det är ju förvisso sant, men Birros manus gör det ändå väldigt tydligt att oliktänkande inte gör sig besvär i Etiopen. Som för att kompensera  avsaknaden av inhemska reportrar har filmmakarna lagt ett lite vacklande fokus på en sidostory där vi får följa Abdullahi Hussein (även han med verklig förlaga) som riskerar liv och lem genom att kritisera regimen.

Nå, det är som bekant snarare regel än undantag att en huvudperson i en verklighetsbaserad film inte är nöjd med fiktionens alla delar, men den patosfyllde Schibbyes invändning bottnar alltså uppfriskande nog inte i fåfänga, utan i rättvisepatos. Vilket känns symptomatiskt sympatiskt.