De olympiska spelen i München 1972 blev en tragedi efter att åtta terrorister från den palestinska milisen ”Svarta september” bröt sig in i OS-byn och tog elva medlemmar från den Israeliska truppen gisslan. Dramat utmynnade i en massaker.

Steven Spielbergs ”München” (2005) fångade terrordådet och efterspelet under åren som följde, då Mossad använde en cell av lejda mördare för att hämnas på terroristernas nätverk. Händelserna vid OS 1972 har även återgivits i den utmärkta dokumentären ”One day in september” (1999).

Så frågan är om vi verkligen behöver en ny film om terrorattacken i München?

Svaret är hundra procent ja. Åtminstone när den filmen är ”September 5”.

Regissören Tim Fehlbaum har en egen vinkel och fokuserar på den övermäktiga journalistiska utmaningen som det första direktsända terrordådet innebar. Hela dramat utspelar sig nästan uteslutande i det klaustrofobiska kontrollrummet för ABC:s sportredaktion. Det känns som att vara en fluga på väggen.

När Svarta September dödar två idrottsmän och barrikaderar sig med gisslan faller ansvaret för sändningen på den oerfarne producenten Geoff (John Magaro). Han måste axla en direktsändning där vad som helst kan hända.

Är det i allmänhetens intresse om gisslans anhöriga ser sina släktingar mördas live? Vad händer om terroristerna tittar på sändningen och kan se vad polisen planerar?

Innan helvetet bryter lös planerar den rutinerade sportchefen Roone Arledge (Peter Saarsgard) en dag av sportsändningar och säger att ”det handlar inte om politik, det handlar om känslor”. Men snart är känslor samma sak som politik.

”September 5” är en otroligt svettig tryckkokare till film, som speglar de blixtsnabba avvägningarna i journalistisk etik när de är som svårast.

Betygsfemman är nära, men med risk för en så kallad ”journo-bias” för min egna kår landar det på en fyra.

Fler filmrecensioner finns här.