Oliver Twist, Harry Potter, Annie, Den hemliga trädgården, SVJ, Anne på Grönkulla… listan på föräldralösa i kulturen kan göras lång. Bara för någon vecka sedan hade den animerade Aya och häxan biopremiär och så nu; svenska Apstjärnan om barnhemsbarnet Jonna.

Barnhemmet är en evig trop i barnkulturen. Det finns många idéer om varför. Att det helt enkelt borgar för en gripande historia: ett föräldralöst barn har redan från början med sig ett intressant problem. Den drivande konflikten är klar och det är bara att bygga på runt om… Att berätta om föräldralösa kan möjligtvis också vara ett sätt för författare att hantera skräcken inför att vara helt ensam i världen.

Ytterligare en intressant aspekt av Barnhemmet är kollektivet: barn som bor tillsammans, äter tillsammans och har gemensamma fiender. Om barnen inte behöver förhålla sig som just ”barn” till vuxenvärlden, finns större utrymme för nyanserade karaktärer. 

Linda Hambäcks rörande animation av boken Apstjärnan täljer guld av allt som skådeplatsen Barnhemmet har att erbjuda. Det är gripande, fienden är tydlig och persongalleriet ytterst vältecknat. 

Jonna har bott på barnhemmet Renfanan i hela sitt liv, hennes familj består av föreståndaren Gerd, vaktmästaren Giovanni och de andra barnen. Allt är frid och fröjd. När kommunens starke man Tord vill bygga ett äventyrsbad på marken där Renfanan ligger, hotas idyllen. Barnen ska adopteras bort ögona böj och Jonna får genast ett nytt hem. Hos en gorilla i rosa byxor.

Den inledande skräcken för att bli uppäten av sin nya mamma går snart över. Gorillan är en vänlig figur som älskar böcker och stekt ägg. Visst praktiserar hon också ett punkigt föräldraskap när hon låter Jonna köra bil, sälja skrot och svinga sig i träden, men framförallt ger hon sin dotter kärlek och omsorg. Jonna går från en kärleksfull plats till en annan. Det är bara kommun-Tord som fortsätter hota tillvaron med sina byggprojekt. 

Apstjärnan är en ljuvlig liten film om rättvisa, fördomar och äventyrslusta. Animationerna är behagligt stillsamma i samma charmiga stil som Hambäcks förra, Gordon & Paddy. Linda Hambäck är fenomenal på rollbesättning och röstregi, direkt avgörande för att en tecknad film ska bli bra.

Och bra blir det, med Stellan Skarsgårds bufflige kommunpamp, Gunnar Bolins trivsamme vaktmästare och så stjärnduon Pernilla August och Rebecca Gerstmann som Gorillan och Jonna. August växlar mellan frustande och stånkande, pärlande skratt och en mjuk omsorg om sitt barn. Gerstmann ger Jonna liv och karaktär med en exakt tonträff som inte hör till vanligheterna bland barnskådespelare i tecknad film. 

Fixeringen vid föräldralösa och otidsenliga idéer om barnhem kommer nog leva kvar i kulturen ett bra tag till. Gott så, om det görs så fina filmer som Apstjärnan.