En ung journalist hittas 1978 död på en trottoar i Washington D.C. Hon heter Linda Lipnack Kuehl och har under tio år jobbat på en bok om sångerskan Billie Holiday. Hennes bandade intervjuer med typer som Count Basie, Charles Mingus och Holidays grannar från 1920-talets Baltimore, har aldrig tidigare hörts av en bred publik, men nu utgör de stommen till filmen Billie.

James Erskine har köpt allt Lindas material. Han har tagit ett 10 000-bitars pussel och försökt berätta den historia som Linda aldrig fick ihop. Vem var Billie Holiday? En av världshistoriens bästa och mest säregna vokalister. Den där rösten som är fysisk och har kropp som ett instrument, en röst som hon improviserar med helt otvunget och chosefritt.

Som så ofta när man försöker fixera en komplex person blir bilden splittrad. Otroligt många vill ge sin version av henne och fram träder en absurd fantom: psykopat, geni, masochist, pundare, våldtäktsoffer, sexmissbrukare, aktivist… kanske var hon allt det. Kanske fastnade alla 1900-talets sorger (och fester!) på Billie Holiday. Från barndomens utsatthet till turnéerna i södern då hon som enda svart bandmedlem förvägrades hotell och fick sova i bussen. Alkohol och droger som vän och fiende. 

Oklarheterna kring journalisten Lindas död presenteras i true crime-format. Här antyds att det finns ett mysterium, filmen försöker härbärgera ytterligare en gåta ovanpå Billie Holidays personlighet. Lindas researcharbete beskrivs som en besatthet, hon känner släktskap med den döda stjärnan och blir därför aldrig klar med sin bok. Hade hon fiender? Hade hon ett scoop på gång?

Tyvärr gräver Erskine inte alls mer i detta och antydan om mord framstår enbart som en spekulativ inramning. Han nöjer sig med att kasta ut några frågor som otillfredsställande faller platt till marken. 

Jag förstår viljan att enbart använda sig av Lindas källmaterial och välja bort en nutida speakerröst, och det är roligt att höra när hon ringer upp Count Basie eller Tony Bennett. Men grundläggande hållpunkter som tid och sammanhang blir lidande när berättarstrukturen hänger på skrapiga inspelningar med än den ena, än den andra musikern/hallicken/grannen/producenten. 

Anspråken på att förklara den motsägelsefulla Billie Holiday misslyckas. Hon fortsätter att gäcka sin publik. Och fullkomligt trollbinda. Jag gråter när en sliten och utmärglad Billie sjunger Strange fruit med återhållen smärta och kokande av ilska.

Billie Holiday dog utblottad 1959, handklovad till sin sjukhussäng, åter gripen för narkotikabrott. Ett liv lika fantastiskt som tragiskt, men som hon själv säger i en radiointervju om artister som lever hårt: Vi försöker leva 100 dagar på en dag. I samma intervju berättar hon vilken sång som är hennes favorit: Don't explain. 

Hush now, don't explain

You're my joy and pain

My life's yours, love

Don't explain

Billie har bioopremiär 16 april.

Icke att förväxla med den också aktuella spelfilmen The united states vs Billie Holiday, där Andra Day har Oscarsnominerats för sin insats i huvudrollen. Filmen väntar fortfarande på svensk premiär.