Världen går under. Igen.

Men istället för virus, aliens eller zombier börjar människor ta livet av sig när de ser ”något” som publiken aldrig ser. Andra blir sadistiska värddjur till de osynliga monster som orsakar katastrofen.

Det är oklart exakt hur skiten funkar, men det verkar gälla att blunda eller täcka ögonen för att överleva.

Sandra Bullock spelar konstnären Malorie, som lämnats gravid och ensam av pappan till barnet. Kort efter ultraljudsundersökningen, där hon överväger adoption, får Malorie annat att tänka på när folk omkring henne ser en glimt av vad-det-nu-är och förvandlas till blodtörstiga dårar. Hon tar skydd i ett hus tillsammans med ett irriterande gäng överlevare. Enligt klassisk formel lär vi känna gruppens olika arketyper och lär oss hata dem. 

Danska stjärnregissören Susanne Bier har gjort sig känd för realistiska men explosiva familjedraman som Efter Bröllopet och Things we lost in the fire. Bird Box utgör en ovanlig utflykt till genrefilmsland för Bier. Det låter som ett perfekt upplägg för henne, som borde ha fingertoppskänsla nog att vaska fram guld i en urvattnad genre. Bird Box är på många sätt en blandad påse med innehåll friskt stulet från andra håll, men saknar originalitet.

Den våldsamma epidemin och Bullocks motvilliga moderskap liknar visserligen en metafor för hur klimatångest leder till att människor ger upp sina familjedrömmnar. Om man så vill en popcornvänlig version av Paul Schraders deppiga First reformed, om en ung man med gravid fru som blir ekoterrorist.

Men oftare liknar Bird box en fattigare och mer synbaserad A quiet place (där monster med superhörsel tar över planeten och en familj håller käften för att överleva).

George A Romero skapade zombiegenren med lågbudgetskräckisen Night of the living dead (1968), och har sedan dess kopierats och samplats i otaliga uppföljare och fristående genresläktingar. Bird box använder samma originalidé, men den här gången är fienden osynlig för publiken. Det är meningen att skapa obehag men får mest allt att kännas billigt. En frustrerande likhet med M. Night Shymalans utskrattade The Happening.

Sandra Bullock lyckas i stunder göra den ganska löjeväckande idén om den ”blinda” apokalypsen skrämmande. Som när hon måste rymma nerför en forsande flod tillsammans med två små barn iklädd ögonbindel. Som hjälte i en zombiefilm (utan zombier) gör Bullock en trovärdig insats. I de enstaka ögonblicken lyckas också Susanne Bier använda katastrofen för gripande spänning mellan vuxen och barn.

Bird Box lider mest av sin knasiga rollbesättning och ett oinspirerat manus. John Malkovich tar hem priset för överspel i rollen som överdrivet mansplainande patriark med övertydliga skämt som ”we are making the end of the world great again”.

Som grädde på det moset fäller rapparen Machine Gun Kelly repliker som ”We are so fucking fucked”.

Fotot är för övrigt en grå upplevelse, både på färgskalan och i konstnärlig bemärkelse.

Premiär på Netflix den 21 december.