Patricio Galvez känner vi igen från nyheterna. Det är han som drog ner till Syrien för att försöka rädda sina sju barnbarn från helvetet i det gigantiska flyktinglägret al-Hol där tillfångatagna IS-terrorister och deras barn sitter i förvar.

Hans dotter Amanda hade gått från att vara en vanlig tjej med blommig uppväxt och latinska rötter, till hårdnackat islamtroende – och denna konvertering gör hon tillsammans med sin mamma.

Denna moder, som Patricio separerade ifrån redan 1993, dyker upp mot slutet av filmen och det är – för att uttrycka det milt – en kärv person som med bred göteborgska, och in tid och otid, fyrar av sin favoritfras:  ”Är du dum i hela jävla huvudet!?”

Vi återkommer till denna kvinna som enligt filmen gifte bort sin och Patricios dotter till Sveriges mest ökända jihadist, Michael Skråmo.

År 2019 har både Skråmo och Amanda dött nere i det så kallade kalifatet och det är då vi följer Patricio på hans fysiskt och psykiskt slitsamma expedition genom mellanösterns – och den svenska – segdragna byråkratin.

Det finns alltid en risk att man bedömer en dokumentärs ärende snarare än dess filmiska utförande, och extra svårt är det i sådana här patosburna dokument vars ärende på sätt och vis Är filmen. Rent estetiskt är väl Children of the enemy inget att skriva hem om men här finns ett stort pulserande hjärta och framför allt en engagerande känsla av nervig närvaro och akut aktualitet. Vi är med när det händer. Får info när Patricio får det, sugs in i hans envetna kamp. Det är spännande och engagerande.

Den här envetne morfadern ter sig som en inkarnation av den självuppoffrande kärleken, men han drivs inte bara av ren godhet, lika mycket av ett dåligt samvete för att inte ha varit tillräckligt närvarande för dottern när hon uppenbarligen hade behövt det. Han kunde inte hjälpa henne, nu vill han åtminstone kunna rädda hennes barn.

Det är Patricios svenskchilenska landsman och vän, teaterregissören och filmaren Gorki Glaser-Müller, som regisserar och plåtar, så vi kan nog lita på att vi inte får riktigt hela bilden av ett extremt intrikat skeende,

Och även om det är en politisk film, bara genom sin existens, försöker filmmakarna inte ge sig in i situationens politiska komplexitet. Det här är i stället en rent emotionell produktion som kokar ner konflikten till en enkel fråga:

Ska barnen behöva lida för föräldrarnas synder? – och så besvarar man den också, så klart, med ett rungande Nej!

Vilket leder oss tillbaka till barnens mormor. Precis när Patricio har lyckats få de små till tryggheten i det stora hotellrummet kommer hon dit och ryar och låter dem lyssna på orerande imamer på sin mobil. Vi ser småttingarna mässa Allahu Akbar och andra inövade fraser, som så klart är oskyldiga i sig själva, det är bara böner, men när de uttalas av små barn komna direkt ur IS klor, får de också en annan mer skrämmande konnotation.

Det är vågat, det är scener som spelar dem i händerna som tycker att Sverige genom att ta hem terroristernas ungar, indirekt utsätter landet för fara. Barn som växer upp i sådant elände som al-Hol, indoktrinerade av fanatiska vuxna, riskerar ju att själva växa upp till våldsverkare.

Men det visar samtidigt också på vikten av Patricios gärning, för det han gör är ändå stort. Han försöker bryta terrorns onda cirkel.