Polisen Asger har begått ett grovt tjänstefel och har i väntan på rättegång förpassats till larmcentralen där han tämligen avmätt svara på allmänhetens samtal, men just den här kvällen, strax innan hans pass är över, ringer en kvinna in och berättar att hon är kidnappad. Hon sitter i en bil, med förövaren bredvid sig och låtsas inför denne att hon pratar med sitt barn. Läget är akut, Asger vaknar upp ur sitt egocentriska ältande, och under filmens 85 minuter följer vi hans ångeststänkande kamp för att rädda livet på kvinnan.

Ibland blir man, tydligare än annars, påmind om filmmediets direkta tilltal, om hur det -väl nyttjat – kommunicerar direkt med vårt inre, med såväl amygdalas reptilhjärna som frontallobens konsekvenstänkande. Den skyldige utspelar sig nämligen eoner bortom de datorgenererade flyktfantasier som ockuperar den absolut största delen av repertoaren. I bild ser vi bara en huvudperson, perifert omgiven av några anonyma kollegor, en trist och begränsad spelplats (ett trångt kontorsutrymme) och en datorskärm. Teoretiskt sett borde detta stramt hållna kammarspel te sig rätt torftigt. Jag menar: Karl’n sitter i princip och pratar fram dramat i en telefon. I realtid.

Ändå sitter jag på glödgade nålar i väntan på nästa samtal. Den skyldige är kort sagt ett reellt hot mot nagelbanden.

Långfilmsdebuterande Gustav Möller (även manus, tillsammans med Emil Nygaard Albertsen) förlitar sig hårt på vår förmåga fylla i de bilder som saknas, vilket han gör alldeles rätt i. Med väl valda signalord och intrigmarkörer manar han fram bilderna ur min referensram, och den är ju rätt gedigen vid det här laget, efter alla tusentals timmar framför god (oftare mindre god) krimfiktion.

Sålunda ett slags interaktiv thriller där regi, manus och inte minst huvudrollsinnehavaren Jakob Cedergren bilder armkrok med publiken för att skapa ett suggestivt stycke thriller.

Utförandet är dock allt. Om Den skyldige vore berättad på traditionellt vis hade den sannolikt inte blivit så mycket att hänga i filmgranen, sentensen är i jolmigaste laget, men när den serveras så här i koncentrat, känns den rent explosiv.

Detta för övrigt inte helt olikt brittiska Locke (2013) som utspelar sig helt i förarsätet på en bil, där Hardy sitter och håller låda i lika många minuter som Den skyldige rullar. Svenskdanske Jakob Cedergren är minst lika energiskt övertygande som sin engelske kollega.

Även Gustav Möller är från Sverige men har precis likt andra svenskar som Ali Abbasi (Gräns), Isabella Eklöf (Holiday), Amanda Kernell (Sameblod), Lisa Aschan (Apflickorna) pluggat filmregi i Danmark. Man ska akta sig för att dra några större växlar på ett så pass begränsat underlag, men ändå… så mycket står klart att alla nämnda unga kreatörer har skapat film med extra nerv och nya perspektiv.

För cirka 20 år sedan, under den så kallade danska filmvågen (Dogma mm) var vi många som undrade vad där ”danskjävlarna” hade, som inte vi hade. Frågan har blivit aktuell igen.