De första rapporterna från Venedigs filmfestival förkunnande med nästan nyreligiös iver att frälsaren anlänt – i form av en dramakomedi signerad den New Yorkska filmmakaren Noah Baumbach.

Efter det antog förväntningarna astronomiska höjder, och njä, visst är Marriage Story kanske på något håll lite repetitiv, men samtidigt… alldeles, alldeles underbar.

Okej, det var kanske att ta i, men när två av ens favoritskådespelare och en dito-regissör går i kreativ armkrok kan det inte bli fel.

Marriage story placerar in sig någonstans i det kreativa området som hägnas in av Woody Allens oneliner-existentialism och Ingmar Bergmans tyngre betraktelser över livets och människans komplexitet.

Kort sagt ett relationsdrama med både tyngd och humor.

I de många intervjuer som kantat Marriage Storys utgivning har Noah Baumbach pratat om just sitt filmiska släktskap med den svenske filmgiganten, och visst rimmar det väl när han säger att Scener ur ett äktenskap bildat skola (det hintas till den i filmen också) men nu tillhör Baumbach ändå den judiska, New York-intelligentian och då har man fått Woody med bröstmjölken. Vilket på intet sätt är ett problem (förutom då för de som påverkats av de senaste årens häxjakt mot den gamle sorgsne komikern), i alla fall inte om man går igång på fyndiga orddueller satta i en lagom intellektuell atmosfär.

Baumbach har till och med lånat Woody Allens (och många New York-bors) avoga inställning till det förment ytliga och solstänkta Los Angeles, låter de två olika städerna stå för ett slags grundton i skildringen av Charlies och Nicoles personligheter. Efter den här meningen ska Woody Allens namn inte nämnas mer, jag lovar, men det är kul att se hur Baumbach lånar hans sätt att under munhuggandet låta skådespelarna gå in och ut ur det så kallade negativa rummet (det som inte syns i bildrutan): alltså stå och prata från ett närliggande rum när kameran befinner sig i ett annat.

Nå, trots tydliga referenser är ju Noah Baumbach självklart fylld av vinnande egenart. Genombrottet kom för 14 år sedan med The squid and the whale, som nästan var för bra. Filmmakaren blev ihjälkramad och inget han har gjort efter det har nått samma höjd, men många av hans efterkommande verk ligger ändå och sniffar där strax under. Som Frances Ha som han skapade tillsammans med kollegan och sambon Greta Gerwig, som The Meyerowitz Stories och som denna där vi får följa med i en utdragen skilsmässa mellan två skapande och egocentriska människor: en berättelse som till viss del bygger på Baumbachs upplevelser under separationen från skådespelaren Jennifer Jason Leigh (det ska tilläggas att det inte är någon hämndfilm, här får båda parter komma lika mycket till tals).

Adam Driver och Scarlett Johansson (och Baumbachs manus) tar oss med på en emotionell berg- och dalbane-tripp genom det stora äpplets kulturkretsar till västkustens stjärnglans. Från tillbakablickar på förälskelsens fluffighet, till vårdnadstvistens juridiska helvete. Det är scener där stämningen kan vända på en femöring. Från kram till örfil på en millisekund.

Alla som varit med om att försöka hålla en rumsren ton i en separation, för att barnen inte ska hamna i kläm, kommer att känna igen frustrationen.

Dessutom får vi ett gäng härliga bifigurer, som Alan Aldas hemstickade jurist och Laura Derns vassa skilsmässoadvokat, som höjer stämningen mellan de utplacerade verbala duellerna.

För nej, det här är ju ändå inte hjärtslitande som ett djuplodande kan vara. Baumbach jobbar ju i den fyndiga traditionen, snarare än den blödande. Men hans nakna syn på relationer är ändå så full av knölig särart att betygsfyran sitter som en smäck.