Egentligen är han ju helt hopplöst daterad. En kvarleva från tiden då Storbritannien regerade, en snuttefilt för dåtidens imperiekramare som visste att samväldet höll på att rasa samman, en osårbar soldat i det kalla kriget.

Daniel Craig, som ändå är en av de främsta Bond-tolkarna (efter Sean Connery), gör här sin agent till en man med drypande weltschmertz. Han hämtas ur sin pensionerade tillvaro, likt många ärrade hjältar före honom, och övertalas att hoppa upp i sadeln en gång till.

Sedan bär det av: Muskulös action, remarkabla miljöer (den där bergsbyn i Italien!) fångade av svenske Linus Sandgrens plåtlåda och – så klart – en ärkeskurk med drömmar om världsherravälde.   

”Det gamla vanliga”, som MI6-bossen M (Ralph Fiennes) lakoniskt uttrycker det. Men i potten ligger också James Bonds nya kärlek Madeleine (Léa Seydoux) och hennes lilla dotter Mathilde.

I den stjärnstinna ensemblen hittar vi Rami Malek som agerar den nämnde storboven Safin med det inte så subtila förnamnet Lyutsifer. Men hans ondska är mer av sorgsen art och hans motiv är milt uttryck luddiga. Vad vill han egentligen göra med sin DNA-bomb? Jo, mörda flera miljoner människor, men varför? För att han kan..?

Malek kämpar på i en otacksam roll, men desto roligare är filmens andra svenska bidrag, David Dencik, som närapå gör en comic-relief-insats som en ömklig forskare. En forskarfilur med böjbar moral och lätt Borat-touch. 

Ja, och så Bond själv då. Daniel Craig och manusförfattarna (bland andra Phoebe Waller-Bridge från Fleabag) låter Bond beträda nya mentala melankoliska marker och det heliga agentnumret 007 har han tvingats lämna ifrån sig till en yngre svart kvinna (Lashana Lynch).

Hela anrättningen, som sträcker ut sig under lite för långa 163 minuter (oändliga jaktscener har en udda förmåga att få tiden att stå stilla) andas ett ytligt men sympatiskt svårmod, en tanke om hur våld föder våld, om vendettans vådlighet – vilket ju i och för sig är paradoxalt i en genre som helt bygger på våldsunderhållning. 

Även M ser lite moloken ut. ”Det har blivit svårare att skilja de goda från de onda nuförtiden”, muttrar han som en säkerhetstjänstens egen Ior - men har då uppenbarligen missat att i den här filmen bryter alla bad-guys på ryska... 

Precis som var fallet i det kalla krigets Bond-scenarior, kan man tillägga, men så är Daniel Craigs femte framträdande i Bond-smoking också pepprad med referenser till gångna 007-strapatser. Här återkommer gamla godingar som Spectre, Blofeld, Felix Leiter och slutstriden står på en okänd ö mitt ute i maritimt ödeland där superskurken, likt Dr No, har byggt ett toppteknologiskt högkvarter.

No time to die är på så sätt något av ett segervarv för en franchise som engagerat massorna i generationer, en värdig avslutning för en agent som förbrukat alla sina nio liv.

Men nej, det är så klart inte över nu. Det tillåter inte filmbolaget MGMs revisorer. Det är samma som när det gällde Avengers: Endgame. ”Sista chansen! Kom och titta! Nu är det slut. Buhu…” Men det dröjde likt förbannat inte länge innan det kom en pengatörstig spinnoff som ville pressa ännu mer blod ur en redan hemofil sten.  

På samma sätt lär Agent 007 återvända. Frågan är bara i vilken skepnad.