Författaren Per Hagman dras med ett rykte om att skriva böcker om ytlighet. Det är en sanning med modifikation, för visst gör han det, men det gör inte böckerna i sig ytliga. 

När den nästan 30 år gamla boken Pool filmatiseras blir den på ytan en glassig karamell. Det handlar om Johan, en svensk, snygg 20-nånting kille som av oklar anledning bosatt sig i Nice. Det är en plats för pensionerade miljonärer och filmstjärnor med passerat bäst före-datum. Han flyttar in hos den gamla skådespelaren Celeste som bor med sin man Jules i en lyxig villa en bit utanför stan. Så långt den rivieraglammiga ytan. 

Palmerna vajar, Medelhavet är som en turkos gardin i bakgrunden och överallt i villan finns övervakningskameror. Det är en extrem plats, där rikedomen inte lyckas överrösta varken tristess eller våld. Det visar sig snart att Johan inte behöver bekymra sig över hyran så länge han står ut med att ligga med Celeste, dricka gin och tonic med Celeste, beundra bilder på Celeste som ung och så småningom även ta emot slag från både Celeste och Jules.

Pool är en historia om att upprepa destruktiva mönster och att fastna i misshandelsrelationer. Ovanligt nog är det den tjusige unge mannen som är offret. Först i relation till sin yngre flickvän, sedan till den äldre rika damen. När Celeste klipper till Johan för att han råkat köpa en djurtestad parfym går det en rak linje från att den olyckliga tonåringen Anneli misshandlar honom för att inte bry sig om norska sälar. De utnyttjar och förnedrar honom, för att sedan överösa honom med kärleksförklaringar och ”förlåt”. 

Filmen Pool är ändå en bra mycket mer helylle historia än Per Hagmans bok. På vissa sätt är det nog för väl, eftersom den litterära förlagan låter mörka tankar om sex, våld och fördomar härja ganska fritt. En text som är intressant med sina dunkla vrår men vars fantasier om exempelvis pedofili skulle bli jäkligt knepiga att översätta till film utan att bli effektsökande, överskugga hela historien samt göra huvudpersonen omöjlig att tycka om. 

Jag förstår varför somligt strukits från boken, men det gör filmen tråkigare än vad den skulle kunna vara. Det som Kärlekens språk-regissören Anders Lennberg verkligen lyckats med är själva känslan av tristess och förvirring. Lyx som en tunn, klibbig fernissa på själslig misär. Johan rör sig som ett spöke i villan, övervakningskamerorna surrar ikapp med den turkosblå poolens vattenreningssystem. 

Niclas Gillis är verkligen toppen i rollen som Johan, nedtonad men ändå häpen inför allt som drabbar honom. Filmens tillbakablickar är tyvärr betydligt svagare. Det förflutna som finns där för att föda filmens NU med psykologiskt material är oengagerande och taffligt gestaltat. Den ungdomspassion som givit Johan hans själsliga sår är inte alls övertygande, förmodligen en felcastad eller totalt oregisserad Moa Garpendal gör personkemin helt död. Dessutom är tidsmarkörerna helt förvirrade med kläder och inredning som skriker 2010-tal men med omvärldshändelser som ”säldöden”.

När Anders Lennberg ändå var inne och strök lite mörker kunde han ha gott tagit sig större friheter med gestaltningen av Johans historia som nu solkar ner det guld som finns. Både Niclas Gillis och Natacha Guyon-Anderson som rivieratanten Celeste är riktigt imponerande när de får släppa loss, även om de förstås gör det återhållet och sammanbitet. Här finns en bisarr kemi, långt ifrån hälsosam, men intressant. 

Trots allt är Pool ett entusiastiskt lågbudgetprojekt med nya vågen-influenser, stiligt fotografi, taktkänsla i klippet och en stark estetik.