”Woman of the Hour” hade lätt kunnat trampa upp den vanliga true crime-stigen där mördaren är karismatisk, offren unga och vackra och våldet voyeuristiskt.

Men regidebuterande Anna Kendrick leder publiken mot ett annat, mänskligare håll. Hon gör allt för att sätta oss i kvinnornas ställe. Isande perfekt skildrar hon hur rädslan för våld är ständigt närvarande i kvinnors liv. Att gå över en mörk parkeringsplats, att konversera vänligt mot en främling av ren artighet. Två helt vanliga situationer som byggs upp med en spänning så stark – och eskalerande – att man måste hålla andan.

När så våldet sker så skildras det med befriande gott omdöme. Tillräckligt groteskt för att visa mördarens grymhet men återhållet nog för att låta kvinnorna förbli människor och inte exploaterade offer.

I Kendricks film finns på sina håll en vrede som påminner om ”Promising young woman”, en annan film om sexuellt våld. Den kan säkert uppfattas som överdriven av de som inte själva upplevt någonting liknande. Men vänta till eftertexterna för lite extra kontext.

Men vreden tar sig också ett subtilare, konstnärligare uttryck nämligen i blickar. Som den flickvännen Laura får av pojkvännen som så uppenbart tvivlar på hennes berättelse om våldtäkt och mord, som blicken i skådespelerskan Sheryls ögon när män rör vid hennes kropp utan tillåtelse. Men framför allt blicken som gör Alcala till en så skicklig manipulator. Hans blick, med kameran i handen, säger att han ser dig, respekterar dig och vill lära känna dig. Till den förbyts mot blicken som säger att han ska döda dig.