Långfilmsdebuterande Charlène Favier har skapat en lågmäld berättelse om en 15-årig tjej som lever för sin vintersport. Pappan figurerar bara i några få repliker, mamman är omtänksam, i alla fall i teorin, men i realiteten sätter hon oftare sin egen lycka framför dotterns.

I brist på förebilder och trygga zoner blir Luz allt mer beroende av den stränga tränaren Freds uppmärksamhet. Jérémie Renier (Pojken med cykeln) gör ett ex-proffs som verkar ha lånat sin pedagogik av sergeant Hartman i Full metal jacket. ”Han bryter ner en, för att sedan bygga upp en igen, starkare” förklarar en tjej för Luz när hon först kommer till slalomgymnasiet i de franska alperna.

Och Fred är verkligen ett svin, skäller ut den som klantar sig och verkar vara helt i avsaknad av empati men när Luz visar sig vara ett unikt löfte i sporten vänder han som på en femöring och satsar allt på och för henne. Han vill göra henne lika framgångsrik som han borde ha blivit, om det inte hade varit för den där förbannande gamla knäskadan. Fred har ett närgånget sätt att coacha, ligger på gränsen till det kladdiga men Luz har, precis som vi, svårt att tolka hans beteende. Tills det inte längre är så svårtolkat…

Fotografen Yann Maritaud fångar vidderna och sporten med böljande kamera, får snön och det gnistrande landskapet att framstå ömsom kylande, ömsom bolstrande – i perfekt samklang med Luzs ombytliga humör och sinne och Noée Abita spelar fram den här oredan av krockande emotioner och tävlande tankar på ett fint, lite mumlande vis.

Alltså: en ung kvinna som kämpar för att nå toppen i en krävande sysselsättning med mördande konkurrens och självspäkning på schemat. På pappret lät det som en variant på Darren Aronofskys mästerligt otäcka balettfilm Black Swan, eller varför inte det kommande svenska besöket i amerikanska porrbranschen, Pleasure, men Slalom har varken den förstnämnda filmens svarta puls eller den sistnämndas störande obehag. Charlène Favier jobbar mer finstilt. På gott och ont.

Luz karaktärsteckning är komplex och lågmäld, bilden av grooming och emotionellt utnyttjande inte alls självklar eller braskande och därför desto mer intressant. Charlène Faviers manus väcker tankarna, får en själv att vrida och vända på de scener vi sett, men samtidigt går det inte skaka av sig känslan av att historien liksom rinner ut i sanden i en tredje akt som känns mer konflikträdd än förlösande. 

Om det inte hade varit för coronan skulle Slalom haft sin premiär i Cannes 2020, men har nu istället fått festivalens kvalitetsstämpel, vilket den absolut är värd, även om detta mer ter sig som ett bra och lockande pilotavsnitt för en angelägen tv-serie än ett fullödigt drama.