Tomrummet efter ett barn som dör. Det kan ta ett helt liv att utsiktslöst försöka fylla det, att proppa igen hålet av sorg och skuld med vad som än står till buds. Sprit, nya barn, glömska, våld. För att till sist erkänna att hålet finns där, och kanske till och med lugnt sätta sig ned bredvid det.

Wang Xiaoshuais drygt tre timmar långa film So long my son handlar om ett sånt sorgearbete. Från att Yaojun och Liyun som unga får sonen XingXing, som i sjuårsåldern drunknar i en tragisk olycka, till att de grånade lyckas acceptera hans död. De är livsöden som hade kunnat komma varsomhelst ifrån i världen, men Kinas moderna historia formar denna tragedi till en helt platsspecifik historia. 

Sällan blir det politiska så personligt som i Kinas enbarnspolitik. I filmens början är politiken i sin linda och den lokala partiordföranden jagar arbetarna på fabriken för att få de bästa resultaten inte bara i industriell produktion, utan också i familjeplanering. Ordföranden är också Yaojuns och Liyns närmaste vän och deras söner är födda på samma dag, men hennes ideologiska nitiskhet hindrar henne inte från att kontrollera sina närmaste kamrater och ”hålla nollan” när det kommer till oönskade födslar.

Strax efter att Xingxing dör entledigas de flesta arbetarna från fabriken, Kina är på väg in i marknadsekonomi och fabriken är inte längre effektiv. Liyn och Yaojun hamnar i skiftet mellan planekonomi och kapitalism och blir dubbelt drabbade. Först av den totalitära familjepolitiken och sen av den fria marknadens brutalitet. De flyttar söderut och adopterar en föräldralös pojke för att fylla det där hålet av sorg. En strategi som så småningom gör alla inblandade till levande döda.

So long my son är berättad med en upphackad kronologi. Små, kantiga pusselbitar läggs omsorgsfullt och långsamt på plats och det tar tid att förstå vad som egentligen hänt. Det tar faktiskt över två timmar innan bitarna faller så på plats att de bildar ett begripligt motiv. Wang Xiaoshuai lägger sitt pussel så skickligt att det aldrig blir tråkigt, oklarheter blir engagerande och med säker hand rätar han ut det ena såriga frågetecknet efter det andra. 

Med samma skickliga lugn agerar Wang Jingchin och Yong Mei i huvudrollerna. Det går som osynliga trådar mellan dem, de förhåller sig konstant till varandra, ihopbundna av sin gemensamma sorg. Ibland droppar trådarna av förakt och blir till tunga kättingar, ibland är de ljusstrålar av kärlek och glädje. De brister aldrig.

Parallellt med sorgen över barnets död löper saknaden av en förlorad vänskap och en annan tid. Den i ett klassiskt arbetarkvarter i Peking, förvisso präglat av ideologisk kontroll uppifrån, men också av ungdomlig upprorsanda och små luckor av motstånd.

Filmskaparen Wang Xiaoshuai tillhör den så kallade ”sjätte generationen” av kinesiska filmare, som sen 90-talet gjort kvalitetsfilm som rönt stora internationella framgångar. Här har han gjort en nästintill perfekt film som med extrem känslighet skildrar ett livs alla stora och små sorger och vilka brutala effekter stora politiska beslut kan få för enskilda människor. Wang Xiaoshuai är noga med att berätta allt, och det tar ju tid, men jag önskar att han hade vågat strunta i något av de sidospår han slänger ut mot slutet och istället knyta ihop säcken lite tidigare. Tre timmar kräver en hel del. Å andra sidan; det gör ju livet också.