Det börjar riktigt bra. Under anslagets korta minuter, där Alex och Anna kommer för att fira jul hos Mickan och Freddan, fräschas våra minnen upp om hur de grovhugget underhållande rollfigurerna tänker och agerar. Det är en grådaskig vinter vilket har fått onödigt rika Fredde att hyra in en snökanon för att skapa lite julstämning på i alla fall sin egen tomt, och Mickan konstaterar utifrån sin minst sagt begränsade referensram att ”Varför ska man gå runt och må dåligt när man kan gå runt och må bra?”

Anna avslöjar att hon och Alex ska skiljas eftersom hon hittat en ny man (Henrik Schyffert i platt men kul roll) och konflikten är etablerad.

Redan de gamla grekerna visste hur svårt det är att göra bra långfilm av en populär TV-komedi. Den som kan komma på ett enda lyckat exempel kan sträcka upp handen nu.

Nä, trodde inte det heller.

Det långa formatet kräver längre berättarbågar och att roliga pappfigurer ska utrustas med kött och blod, det brukar gå sådär... Gemensamt för nästan alla filmatiseringar av kioskvältande TV-serier är att de tvingar ut huvudpersonerna på en resa, gärna till ett annat land med folklig förankring så att alla kan känna igen sig.

Jo, även här åker vi ut på tripp. Visserligen bara under en del av filmen, och bara till det somriga överklassgettot Torekov, men ändå. Tilltaget att flytta på hela rasket, och inte bara Mickan och Fredde (den senare visar sig ha sin proletära pappa boende där) är en krystning som måste gjort manusansvariga blåa i ansiktet.

Annars träder Solsidan på säker mark, vilket ju är smart. Man ska som bekant inte mickla med ett vinnande lag. Det här är snarare ett (mycket) förlängt avsnitt, än en traditionell långfilm.

Bröderna Herngren är några av våra främsta skildrare av humoristiskt relationstrubbel i medelklassmiljö och här finns som vanligt ett gott öga för detaljer (och några väldigt tydliga produktplaceringar); från det faktum att alla knösar i Torekov går omkring i byn med sliten morgonrock, till den där klyschan som nog de flesta skilda egocentriker har använt som försvar: ”Om inte jag mår bra, mår inte barnen bra”.

Vi ska i sammanhanget inte alls glömma manusförfattande Jesper Harrie.

Sekvensen när Ove drar med Alex på singelmingel på Medeltidsmuséet är lika ansträngd som den låter, och just därför väldigt roligt. Ja, det finns en hel hög underhållande sketcher här, som den där Mickan och Freddes son frågar mamma hur Che Guevara dog, varpå Mickan svarar ”Jag har ingen aning, jag kan ingenting om Pokemons”.

Det som framförallt fick de flesta av oss på kroken när det gäller TV-serien var den avslöjande blicken på människan, den som blottar ängsligheten och ytligheten och alla de där krumbukterna som vi håller på med när vi försöker interagera med varandra, inte minst med våra ex och deras nya.

Den bästa relationskomedin är den som saknar så kallade varma ögonblick (alltså korta stunder där vi ska besinna oss och känna med rollfigurerna), och som istället håller en vass och osentimental ton rakt igenom. Som Seinfeld och Simma lugnt Larry – och även TV-versionen av Solsidan.

Men här försöker man faktiskt baxa in några djupare känslor och sånt ska man akta sig för… När Alex börjar gråta av saknad efter den förlupna Anna är det, som mina barn brukar säga, ”hashtag Kringe”. Mer cineastiskt uttryck är det ett brott mot ett kontrakt som upprättades för sju år sedan, då vi för första gången träffade Ove och gänget.

Nå, det rör sig bara om ett fåtal tillfällen, det stjälper så klart inte hela filmen. Det här projektet må vara påkommet för att göda Herngrenarnas redan feta plånböcker (räkna med storkovan i biljettkassorna) men Solsidan the movie är likväl bitvis riktigt rolig. Det räcker långt.