Tre och en halv timme bland maffiabossar och fackpampar i amerikanskt 60- och 70-tal! Med Robert De Niro, Al Pacino och Joe Pesci! Av Martin Scorsese!

The Irishman ser på papperet ut som en jättelång och dyr avskedspresent till Scorsese-fansen.

Och till alla andra, ska det visa sig.

Den som förväntar sig några radikala nya grepp eller överraskningar från den store mansskildraren Scorsese kammar noll. Å andra sidan spelar det ingen som helst roll. Den berättarglädje, precision, humor och skönhet The Irishman präglas av gör den till ett sådant mästarprov att de invändningar som då och då försöker pocka på uppmärksamhet i min dunderförförda hjärna inser att det är lika bra att ge upp.

På känt Scorsese-vis har vi en intressant men olycklig man i huvudrollen. Det är Robert De Niros åldrade torped Frank ”The Irishman” Sheeran som ser tillbaka på sitt liv som proffsmördare och alltiallo åt maffiabossen Russel Bufalino och kändis-fackpampen Jimmy Hoffa som försvann spårlöst 1975.

Enligt biografin I heard You Paint Houses av Charles Brandt var det denne Frank Sheeran som låg bakom Hoffas försvinnande. Vi möter honom på ålderdomshemmet, efter en inledande steadycam-åkning som känns bekant från Maffiabröder. En av otaliga blinkningar till ”gangster-kanon” och Scorseses egen filmografi är gjorda med självdistans av en man på ålderns höst. Det är som att han lugnt konstaterar att gammal helt enkelt är äldst. Förvisso har det lagts mycket krut på att på digital väg föryngra De Niro (med ett snyggt resultat ska sägas), men det är ändå i sin verkliga ålder som De Niro strålar mest, även om det numer inte bara är ögonen som darrar av desperation, utan också kinderna och händerna. 

Italienska maffiabossar är inte direkt sällsynta i amerikansk film och det är oftast åtminstone underhållande att kliva in i gangstervärlden. Det som Scorsese tillför genren här är (förutom humorn och elegansen och briljansen och allt det där) en slags vädring. För lika viktiga som de välkända maffiabossarna med sin säregna Brooklyn-dialekt, förkärlek till god mat och gälla, kedjerökande fruar, är fackpampsgangstrarna. Det är Al Pacino som spelar den karismatiske och koleriska Jimmy Hoffa, ledare för det mäktiga Transportarbetarförbundet och djupt involverad i den organiserade brottsligheten.

”Å va fan betyder det?!” kan Hoffa utbrista när Bufalino-gubbarna mumlar maffiaplattityder på sitt interna sätt, och tvingar dem att förklara så att även en protestantisk arbetarsnubbe fattar. Det är respektlöst och väldigt skönt. 

Scorsese presenterar några hejdundrande teorier, bland annat om mordet på JFK och den misslyckade Grisbukten. Det mest fascinerande är ändå samarbetet mellan arbetarrörelsen och den organiserade brottsligheten vars gemensamma fiende stavas Big Corporation och nitiska politiker. Jimmy Hoffa eldar upp sina medlemmars vrede under fackmöten, vrålar SOLIDARITY från talarstolen, samtidigt som han stödjer Nixon och hatar JFK så mycket att han hissar flaggan i topp efter mordet i Dallas.  

Utöver den intressanta historieskrivningen som berättas säkert och med gott humör är The Irishman rapp och hysteriskt rolig. Al Pacino vrålar, De Niro levererar sina lätt fördröjda oneliners och Joe Pesci är… ljuvlig. De är skurkar och massmördare, men de älskar varandra och försöker vilset leva sina korrupta liv med en slags ömsinthet.

Trots sömnbrist sitter jag som ett ljus i nästan tre timmar. Det är först i slutet som problemen med att göra en episk mastodontrulle visar sig. Den sista trekvarten är inte alls dålig men den är 45 minuter av slut. Energin går ned när otaliga trådar ska knytas ihop, allt ska redovisas och avslutas.

Men just när jag börjar skruva rastlöst på mig, gör den åldrade Robert De Niro en scen som får magen att knyta sig. Plötsligt är han alla de bekymrade och hårda rollfigurer han någonsin gjort på samma gång, fast med erfarenhet och en slags desperat önskan till förlåtelse. Samtidigt, på ett större plan, känns det som att The Irishman är den film Martin Scorsese alltid försökt göra.

The Irishman har premiär på utvalda dukar idag, fredag. Netflix-premiär den 27/11.