Den brittiske Hollywood-invandraren och regissören Kevin Macdonald har en faibless för den verklighetsnära fiktionen, och är mest känd för sin Oscarsbelönade spelfilm The last king of Scotland, om den ugandiske diktatorn Idi Amin.

Här låter han ett gäng stjärnor lajva den sanna berättelsen om den mauretanske Mohamedou Ould Slahi som några månader efter 9-11 blir haffad av amerikansk säkerhetspolis och förd till den nu ökända, men då okända, Guantanamo-basen på Kuba. Alltså det fångläger där president George W. Bush och försvarsminister Donald Rumsfeld, utan föregående rättegång, fängslade drygt 700 personer för påstådd medverkan i attacken på USA

”Sedan när började vi låsa in människor utan rättslig prövning?” frågar Jodie Fosters (kul att se henne igen) medborgarrättsadvokat retoriskt i filmen och sätter på så sätt fingret på dramats bullseye. Rättsfallet handlar nämligen inte om huruvida Slahi var skyldig eller ej, utan om hans fängslande var rättsvidrigt.

Alltså en rent juridisk fråga som inte ger stoff nog för att bygga ett känslosamt rättsdrama av Hollywood-art: För om han verkligen var en av de viktigaste organisatörerna bakom 9-11 kunde han ju gott få ruttna i en kubansk håla. Så... trots skuldfrågans irrelevans lägger manus stor och övertydlig kraft på att övertyga oss om hans oskuld.

När det sedan avslöjas att de bekännelser som Slahi ändå hade gjort i tidigare förhör, kom efter 70 dagars vidrig tortyr sitter alla tidigare skeptiker vid hans sida.

Och franske stjärnan Tahar Rahim (En profet) lyckas verkligen göra sin huvudroll till en levande, lidande och ja, till och med charmig människa.

Macdonalds film delar ut ett gäng smackande örfilar mot Bush-administrationen, där den politiska styrningen når långt in i rättssystemet och där en människa som opponerar sig lyfts bort från utredningen och kallas förrädare. Som den där kristne åklagaren Stuart Couch (spelad av den väldigt brittiske Benedict Cumberbatch beväpnad med sydstatsdialekt) vars tro på allas lika värde inför Gud inte går ihop med behandlingen av Slahi.

Kristna tankar i bred amerikansk fiktion brukar ge mig utslag men här är det ändå rätt fint: en person som tolkar kärleksbudskapet bokstavligt och inte behandlar det som ett icke-förpliktigande kyrkligt pynt, och också tar konsekvenserna av sin tro.

Men sällan har väl den klassiska dramaturgins tillkortakommande när det gäller skildringen av verkliga fall blivit så tydlig som här. Efter de för genren obligatoriska triumfatoriska slutscenerna – där huvudpersonen besegrar systemet – kommer några torra textrader som berättar att Slahi trots allt inte fick lämna finkan, eftersom den nytillträdda Obama-administrationen överklagade saken. Mauretanier satt ytterligare sju sega och inte alls lika dramaturgiskt intressanta år på Guantanamo.

Verkligheten passar inte alltid in i den hollywoodska handsken.