”Jag ska hämnas dig far. Jag ska rädda dig mor. Jag ska döda dig Fjölner!”

Premisserna är tydligt flaggade redan från början: Den som uttalar dessa bindande löften är unge prinsen Amleth som just sett hur hans far blivit dräpt av farbror Fjölner, som sedan lägger beslag på såväl tronen som drottningen, som spelas av Nicole Kidman. Fjölner försöker döda Amleth också, men han undkommer och ror i väg, upprepandes ovanstående mantra.

Mordet på patriarken och den hämnande sonen är en vanlig kulturell trop, från Hamlet till Lejonkungen men här har de manusansvariga – den isländska poeten och författaren Sjón, som också skrev manus till Lamm, och Robert Eggers själv – framför allt lutat sig mot det förstnämnda dramat, som i sin tur går tillbaka på en fornnordisk legend.

Amleth växer upp till en bärsärk, i Alexander Skarsgårds respektingivande och muskelbubbliga gestalt, och går nu under namnet Björnulfur (björnvargen). Han sätter snart segel mot hembygden där Fjölner fortfarande regerar.

Oron fanns ändå där. Skulle denna efterlängtade skapelse hålla måttet? Skulle det bli generisk sword-&-sandal-action eller Eggers-udda?

Efter två egenartade filmer (The Witch och The Lighthouse) borde jag veta bättre, men Eggers vore å andra sidan inte den första independentregissören som tvingats böja sig under den stora budgetens tyngd.

Han har själv sagt att det får bli en smalare film nästa gång; när man leker med de stora grabbarna tvingas man till kompromisser, men att han ändå är nöjd med slutresultatet.

Något annat vore galet. Det här är en massiv upplevelse, på många sätt, adjektivet klistrar sig med lätthet även fast vid Alexander Skarsgårds insats. Han må se ut som Tarzans kralligare storebror men är något mer än bara en seriehjälte, snarare ett skenande ångestlok, en hednisk handgranat på väg att brisera. En best med blödigt inre. Skarsgård har även agerat producent och är en av upphovsmännen.

Bildarbetet är lika potent och suggestivt, med magi och mäktigt mörker, valor och lava. Ragnarök! Dessutom med stridsscener som oftast är fångade i hela tagningar, vilket – till skillnad från den i genren annars hårt tempoklippta varianten – skapar en sällsam känsla av realism mitt i Wagner-bombasmen.

Möjligen hade upplevelsen nått ännu större höjder utan de stora namnen i huvudrollerna. Nej, jag syftar inte på Skarsgård som är klippt och skuren men det slås små sprickor i illusionen när stjärnan Nicole Kidman – och hennes nutida skönhetsopererade anlete – kliver in i rollen som hans mor (i stället för fru, som i Big little lies).

Ytterligare kändisar: Björk, Ana Taylor-Joy, Willem Dafoe, Ethan Hawke. Stjärnglansen krockar lite med den gutturala stämningen (det svenska stjärnskottet Gustav Lindh ser med skägg ut som en ung Di Leva).

Den slutgiltiga nakenfajten är filmhistoria – som balanserar på randen till det ofrivilligt komiska. Men det är skönhetsfläckar. På det stora hela lever The Northman absolut upp till hajpen.

Det som ytterligare höjer Eggers och Sjóns verk över mängden är dess nyktra och melankoliska blick på sånt som hjältedåd och blodshämnd. De där löftena som ges i början av den pubertale Amleth är knepigare att infria än väntat.