Efter de två omskrivna och rättvist hyllade strömningsverk Marriage Story och The Irishman kommer så Netflixs tredje stjärndrivna premiär på kort tid. Men den här gången lär det inte bli samma jubel i den digitala busken.

Här drar Anthony Hopkins och Jonathan Pryce på sig prästkåpor för att spela upp en fiktiv tolkning av vad som skedde bakom Vatikanens kulisser 2013 när påven Benedictus klev av och lämnade fältet fritt för den nuvarande, Franciskus.

Under några återkommande möten dem emellan, plus tillbakablickar på framförallt Franciskus liv, ser vi en småspännande men ganska tam batalj mellan de två vitt skilda viljorna. Duons samtalsämnen rör sig mest kring konflikten mellan tradition och progressivitet. I korthet: Är förändring något gott eller den vekes kompromiss? Franciskus tycker att kyrkan måste följa med sin tid medan Benedictus anser att allt ska vara som det alltid varit.

Men den konfliktungen får tyvärr aldrig växa till sig. Istället slänger manuset en massa lyror till Franciskus som han vänligen men bestämt smackar in i krysset. Det görs en stor affär av hur folklig och härlig han är, medan en argt plirande Benedictus framstår som en mörkerman. Dock inte alltför länge, snart mjuknar han och efter mycket grubblande och stånkande sitter de gamla rivalerna tillsammans framför tv:n och kollar på fotboll. Som vilka sköna snubbar som helst. Vilket är lika förutsägbart som fånigt publikfriande.

Jo, den här duon är så klart alltid sevärda, fyller upp sina roller ut i fingertopparna, men… nja… det krävs nog en rejäl portion katolskt kyrklig övertygelse för att hitta ett större värde i The two popes. Vilket man kan ana att den brasilianske regissören Fernando Mereilles besitter. Och då inte bara en önskan att få titta in bakom kulisserna, vilket ju kan vara intressant, det är ju trots allt en maktens boning, utan även en åsikt att kyrkans rent fysiska prakt är något att begapa.

Meirelles låter Pryce stå med öppen mun och flämta över den (rent mammonska) rikedomen, trots att han – i verkligheten alltså – hävdar sig vara en enkel man som inte imponeras av flärd. Men okej, här är Franciskus vår representant på plats mitt i händelsernas centrum, och vi förväntas möta både palats och person med aktning.

”Händelserna centrum” är förresten att ta i, det här till största del en stillsam diskussionsfilm, en släkting till Ron Howards Frost/Nixon från 2008 (som också var tillrättalagd), men det är ett möte där inget egentligen står på spel, där varken vägen eller målet är speciellt engagerande iscensatt. Vilket bara det är överraskande då regissören är densamma som gav oss pulserande Guds stad och stilfulla The constant gardener.

Manusförfattande Anthony McCarten fick ta emot en hel del kritik för sin inställsamma behandling av rockikonen Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody (till viss del förtjänt, men filmen var ändå härlig), men här går han ett steg till och skapar ett rent idolporträtt av Vatikanens nuvarande boss.

Känsliga ämnen som abort och kyrkans klåfingrade sätt att styra sina undersåtar ända ner i sänghalmen undviks helt, och den katolska pedofilin nämns bara som hastigast. Med tanke på alla vittnesmål om systematiska våldtäkter av barn som i modern tid har skakat den gamla maktinstitutionens fundament, känns filmens mesighet i ämnet smått provocerande.

Som ett beställt pr-jobb efter några jobbiga decennier.

The two popes har begränsad biopremiär den 13 december, och kommer till Netflix en vecka senare.