Vår i Paris… det är ju en oerhört banal titel, som en trött Woody Allen-bagatell. Titeln får vi skylla på de svenska distributörerna, filmen heter i original Seize printemps (Sexton vårar), men även premisssen känns som gammal skåpmat: En ung kvinna på gränsen mellan barndom och vuxenhet blir ihop med en äldre man och får för första gången leva ut sin lust.

Men perspektivet är färskt. Det debuterande franska stjärnskottet Suzanne Lindon var bara 19 år när hon påbörjade produktionen av den här kärleksdikten om 16-åriga Suzanne som kärar ner sig i den 20 år äldre Raphaël som skådespelar på den teater som hon passerar på väg till skolan varje dag. Lindon, som skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen, närmar sig ämnet med en självklar naivitet som gör att Vår i Paris spritter av den första kärlekens bubblande berusning.

I franska filmpassioner brukar regissören (oftast manlig) låta kameran panorera fram och tillbaka över nakna kroppar, företrädesvis då den unga kvinnans. Sexlust skildras som… sexlust. Pang på rödbetan med voyeuristiskt flås. Jag ska inte agera Prussiluskan och påstå att det per automatik är klandervärt, verkligen inte, men Suzanne Lindons variant utgör ändå ett skönt avbräck från allt stånkande som annars pågår på stor och liten skärm.

Hon har knåpat ihop en kärleksdikt som är otidsenligt kysk, utan att vara puritansk. Här uttrycks lust och kärlek i stället med ett slags rytmiska synkroniserade rörelser i något slags dans eller mjukt rörelseschema; inte helt olikt Bollywoodfilmen där dans- och sångnummer får ersätta liggandet, men… nej, ändå inte riktigt så, snarare är det som en visualisering av själarnas förening.

Oj, nu lät det väldigt högstämt. Det är det inte. Helt tvärtom. Otvunget och lättsamt. Eteriskt och jordnära på samma gång.

Även om jag inte tror på stor skillnad mellan det kvinnliga och manliga sinnet – diskrepansen ligger snarare på individnivå än på kromosomdito – vore det frestande att säga något om att Vår i Paris är svaret på frågan hur den kvinnliga blicken på kärlek kan skilja sig från den manliga.

Å andra sidan är rollfiguren Suzanne på intet sätt en representant för den genomsnittliga tonårstjejen. Hon känner sig inte hemma bland sina gelikar, läser dikter, lyssnar passionerat på klassisk musik och ses galet nog inte en enda gång med en mobil i handen. En lillgammal sagofigur, i en film som saknar en yttre konflikt, förutom det där med åldersskillnaden då. Men inuti Suzanne stormar det, vilket Suzanne Lindon antyder genom ett rent fantastiskt levande bruk av alla sina viga ansiktsmuskler.

Vår i Paris är en vacker och luftlätt novell på enbart 73 minuter. Det är inget storverk (betygsfyran är darrig) men likväl ett som lever kvar länge i sinnet, tack vare dess fluffigt egenartade drömska ton.

Det är också ett verk som antyder att vi just har bevittnat starten för en lysande filmkarriär.