Water lilies börjar med tjejer i ett omklädningsrum på badhuset. De sminkar och fixar sig inför en uppvisning i konstsim. På läktaren sitter också Marie, motvilligt där för att titta på sin kompis som deltar i showen. Marie har en uttråkad tonårings stenansikte, men blir tagen på sängen av konstsimmarna. Och framförallt lagkaptenen Floriane. 

Sciammas debutfilm skvallrar en hel del om vad som skulle komma från denne egensinniga, skarpa och djupt feministiska filmskapare. Hennes intresse för lust, relationer och kroppen som både möjlighet och begränsning, går igen i tjejgänget i Girlhood och i kostymdramat Porträtt av en kvinna i brand. Att börja prata om att Sciamma ”utmanar den manliga blicken” eller något åt det hållet vore nästan löjligt, hennes berättelser om gruppdynamik, aviga tjejer och febrig passion kommer från en oförställd nyfikenhet.

Water Lilies beskrivs som en fransk Fucking Åmål, och visst måste hon ha sneglat på Lukas Moodyssons film från 1998: kärlek mellan den töntiga och den coola tjejen, vänskapssvek och killar som en oformlig men hotfull hop i bakgrunden. Underbart gängliga Marie (Pauline Acquart) tjatar sig modigt in i konstsimslaget för att komma nära den apsnygga och balla Floriane (Adèle Haenel), och får sedan agera förkläde när Floriane ska träffa killar på konstiga platser.

Så småningom skiftar maktbalansen, Floriane är riktigt vilsen och längtar efter en vän mer än en kille. Denna vilsenhet låter den (då mycket unga) Césarprisade superstjärnan Adèle Haenel komma fram i små luckor i sitt annars blaserade ansikte. Haenel är en fantastisk skådespelare och om det inte vore för att hennes rollfigur tillät henne att lysa mycket klarare än alla andra skulle det vara ett problem. Pauline Acquart spelar tjurig och obekväm med den äran, men tillåts inte göra mycket mer än att stå och gå och blänga under lugg. 

Sciamma dröjer sig väl länge vid stämningar och blickar, det hade faktiskt varit roligt om det hade hänt lite mer i Water Lilies så att de tysta blickarna fått ta spjärn mot något. Förmågan finns där, det märks i de härligt knäppa scener Sciamma ibland skapar. Som när Marie snor Florianes soppåse och sedan längtansfullt tuggar på hennes äppelskrutt och luktar på smutsiga bomullstussar.

Det krävs ett speciellt sinne för att hitta på en scen som är så märklig men ändå självklart mänsklig. Mest främjas faktiskt den armhålesvettande kompisen Anne (Louise Blachère) av Sciammas känsla för det konstiga. Varje situation med henne är intressant, oförutsägbar och hjärteknipande.

Water Lilies är onödigt långsam och långt ifrån lika bra som Sciammas senare filmer. Men känslan, nyfikenheten och idéerna är på plats. Och den ömsinta lojaliteten till de människor hon berättar om.