– Jag har ingenting att säga…

Den norske filmaren Øystein Karlsens porträtt av Lars Winnerbäck inleds med en kort lågupplöst scen där artisten vrider obekvämt på sig och bedyrar att han inte har något att tillföra den här filmen. Eller ja, egentligen är det ett citat taget ur sitt sammanhang, han kanske blev ombedd att kommentera den det norska valet – men likväl rimmar det med den bild av Winnerbäck som han inte minst själv varit med att bygga upp: En man som tänker mycket men säger mindre. I alla fall i intervjusituationer, i alla fall i de mentala platser som ett liv i kändisskap tvingar in en på.

Han har skrivit låtar sedan han var åtta år, och det är där, säger han, som han kompenserar sitt annars långsamma eftertänksamma sätt att prata. 

Och sickna texter det har blivit.

Winnerbäck uttrycker sitt vemod med en sprittande och smittande formuleringsglädje och gör det år efter år, album efter album. Det är berättelser om det svåra och lätta i att finnas till, med allt vad det innebär – alltid till synes kommande direkt från Winnerbäck själv.

Det skulle kunna bli hur pretentiöst som helst men hyser en ärlighet och äkthet som slår igenom allt annat.

Igenkänningen är extra stor såklart om man likt Winnerbäck har gått genom livet med vemodet och prestationsångesten som en ständig och ovälkommen följeslagare.

Men äsch, nu ska vi inte prata om mig… Inte heller bara om artisten i fråga.

Dåliga recensioner av dokumentärer tenderar att bara förhålla sig till det som visas i filmen, till de åsikter eller det patos som tillhör objektet som avhandlas och mindre om filmens hantverk. Den här recensionen nafsar där på gränsen, jag vet, men som stort Lars Winnerbäck-fan tenderar mina kritikerbrillor att imma igen av alla känslor som väcks av musiken.

Högerfoten stampar takten tills bänkgrannen gör en sån där snabb huvudvridning – fram och tillbaka på en halv sekund – som på filmkritikerspråk betyder: Lägg av!

Men så mycket kunde jag dock skåda att Øystein Karlsens (skapare av komediserien ”Dag”) har använt sig av ett helt batteri av små knep för att komma runt det faktum att den porträtterade inte gillar kameror. Han stack bland annat en kamera i händerna på Winnerbäcks norska fru, han gör en hel del tempohöjande jumpcuts i intervjusektionerna och har dessutom arrangerat möten på tu man hand med Melissa Horn, Per Gessle och Rolf Lassgård, där de får samtala fritt om skapandet och kändisskapet.

De två förstnämnda artisterna bidrar i ärlighetens namn egentligen inte med så mycket, och jag var på väg att avfärda även Lassgårds medverkan när han plötsligt börjar recitera ur en av mina Winnerbäck-favoriter ”Elegi”. Plötsligt stod texten ut i tydlig relief. När den dallrar där i luften ensam, utan stöd av musiken, påminns man om att det är Ordet som kommer på ohotad förstaplats i Winnerbäcks skaparhjärna. I de där fem, sex raderna som Lassgård drar, ryms så mycket relationsdramatik att det lätt skulle fylla Dramatens stora scen.

Och så får vi såklart en hel del upptagningar från konserter, från intima hak till de stora ladorna. Jag hade gärna sett mer av den varan men själva syftet med filmen är ju att vi ska försöka bli tjenis med musikmakaren, inte medan hans verk, som ju de flesta som löser biljett till ”Ett slags liv” nog redan håller högt. Riktigt nära privatpersonen Lasse kommer vi aldrig, skvallerkoefficienten är i princip noll, men det är ändå ett klart givande möte med artisten Winnerbäck – som ändå har en hel del att säga.