Den franske provokatören Michel Houellebecq var under några år på 00-talet den samtida litteraturens mest omdiskuterade författare. Efter kategoriska uttalanden och ett gäng brutalexistentiella och halvporriga romaner blev han tapetserad med etiketter som misogyn, islamofob och reaktionär misantrop.

Samtidigt är han en prisad författare vars romaner hyser intellektuellt tankegods om allt från västerländsk kolonialism, kloning och marknadsekonomins påverkan på sexlivet.

För tre år sedan, i samband med bokturnén för det senaste alstret ”Kartan och landskapet” försvann han plötsligt från det bibliofila rampljuset. Det ryktades om att han dödats eller kidnappats av Al Qaida, andra menade att han bara tagit en paus från offentligheten, men nu får vi alltså veta vad som egentligen hände.

Eller vad som kanske hände. ”Kidnappningen av Michel Houellebecq” må se ut som en dokumentär och de medverkande agerar alla under sina riktiga namn men det är nog snarare en ren fiktion än en dramatisering av ett verkligt skeende.

Speciellt dramatiskt är det i alla fall inte. Förutom möjligtvis just när några stadiga biffar utför själva enleveringen av författaren. De stoppar på Björnligan-vis ner honom i en säck och kör ut honom till en stuga på landet och därefter tar en lätt absurd tid i fångenskap vid. Förövarna är inga illasinnade islamister utan några franska småfifflare som fått i uppdrag av en anonym man att lägga vantarna på Houellebecq.

I lång väntan på ytterligare besked från uppdragsgivaren övergår den udda situationen i en slags normalitet där författaren sitter och diskuterar kultur (från Star Wars till Nietsche), försöker lära sig lite kampsport, dinerar med kidnapparnas gamla föräldrar och har sex med en ung prostituerad kvinna som rings in för hans skull.

Dramat rotar lite lagom i motsättningen mellan hög- och lågkultur; manuset tvingar ju Houellebecq att kliva ner från parnassen till anti-intellektuellt SD-land (och han trivs rätt bra), men det är inga nya tankar som luftas. Den som likt undertecknad hade hoppats på några fyndiga brutalexistentiella utsvävningar, får gå hem med opåverkad hjärna.

Det här påminner mer om ett avsnitt av ”Simma lugnt, Larry”, där den goda tajmingen och välkalkylerade spontaniteten ersatts av sarkasm och nihilism. Och förvisso en rätt underhållande torr knasighet.

Inte så pjåkigt men ändock en besvikelse.