Varför går en film som är finansierad av de nordiska filminstituten och public service-bolagen – och har ett manus signerat framgångsrike Eskil Vogt – direkt till strömningens digitala hylla?

Svaret kommer snart av sig själv. Denna nordiska mix med den inte så nordiska titeln ”Copenhagen does not exist” har en pretentiös ådra, snigeltempo och ganska svag intrig. Distributören gjorde rätt i att hoppa över bioledet.

Men... i ett annat stämningsläge kan man se det som en ambitiös film, poetiskt eftertänksam och med en suggestiv berättelse som främst utspelar sig i en persons inre.  

Premissen är i alla fall enkel. Ida, är försvunnen. Polisen har inga spår, ingen misstänkt. Hennes pojkvän går frivilligt och mot betalning med på att bli inlåst i en lägenhet och förhörs av Idas bror och pappa. Den sistnämnde för övrigt spelad av Zlatko Buric, den rike ryssen i ”Triangle of sadness” som här gör ännu en besutten man.

Den danske regissören Martin Skovbjerg är föga celeber här hemma men norske Eskil Vogt brukar vara en kvalitetsgaranti, mest känd för sitt långvariga succésamarbete med landsmannen Joachim Trier (”Oslo, 31 augusti”, ”Världens värsta människa” m fl).

Man känner igen Vogts penna och lynne, svårmodet droppar från filmremsan (eller ja, från gigabiten) när en man går in i sig själv, för att hitta fram till vem han är, vad som har hänt. Det som från början har ett drag av hedersvåld vänder till något annat, oväntat. 

Bitvis är det lite väl gåtfullt och konstifikt. Brådmoget intellektuellt – som en dikt skriven av en nyutsprungen poet med Majakovskij i bakfickan, men bildspråket vittnar om erfarenhet. Skira återblickar fladdrar förbi, ger långsamt den större bilden, de många övergångarna mellan dåtid och filmisk nutid är fina och friktionsfria. Fotografen Jacob Møller vann välförtjänt Sven Nyqvist-priset vid årets Göteborgs filmfestival.

Filmupplevelsen studsar fram och tillbaka mellan storheterna Krystad och Kongenial. Betygstrean är svag. Den rastlösa och pretentions-allergiska gör sig icke besvär.