Det här är en sommarlätt historia med charmerande storhetsvansinne. En stilla drift med kulturelit, överklass, new age-mumbo jumbo, som samtidigt bjuder på sex, hotar med tidelag, romantiserar alkoholism och lockar med Downton Abbey-miljöer.

Men så bygger ”En flodhäst i tesalongen” också på en bästsäljande roman av författaren, skådespelaren, programledaren, ordkonstnären, gay-ikonen – ja, renässansmannen – Stephen Fry.

Filmen följer, så vitt jag minns, den nu 20 år gamla boken hack i häl. Huvudrollen (och i någon mån Frys alter ego) Ted Wallace är en bitsk, cynisk, desillusionerad teaterkritiker som en gång i tiden varit en upphöjd poet. Filmen inleds med att han citerar T. S. Eliot som anser att ”meningen med litteraturen är att förvandla blod till bläck”, vilket Ted också gjorde en gång i tiden, men nu ”förvandlar han whisky till journalistik”.

När han får sparken från sitt kritikerjobb (efter att ha häcklat och sedan knockat en usel skådespelare) får han på bästa noir/Bogart-vis besök av en kvinna som ger honom ett stort arvode för en liten insats. Kvinnan, som visar sig vara Teds gamla ex nu vuxna dotter, vill att Ted ska bege sig till godset Swafford Hall för att besöka sin där boende gudson – som sägs kunna hela folk med bara handpåläggning.

Nä, intrigen har som sagt inte Nobelpristyngd men är ändå tillräckligt stabil för att underhålla för stunden. Den Rolf Lassgård-like aktören Roger Allam spelar den whisky-marinerade flodhästen Ted med full inlevelse, där han vinglar omkring på godset och sprider spetsfundigheter omkring sig, samtidigt som han löser ”mysteriet” med den besjälade gudsonen.

Han och resten av ensemblen spelar den här småsvarta komedin med precist avvägt allvar, men om det inte vore för berättarrösten hade nog styckets stått sig rätt slätt.

Vilket ju är något av en unik händelse. När den genomsnittlige filmmakaren tar till en berättarröst för att förklara historien för publiken, brukar det nästan alltid vara tecken på kreativ feghet och är i princip alltid onödigt – enligt devisen ”show, don't tell”.

Men här är den själva styckets existensberättigande.

Få regissörer eller manusförfattare har förmågan att översätta Stephen Frys syrligt sirliga text till dialog eller aktion; bättre då att ge tappt och placera publiken innanför huvudpersonens (och i förlängningen Frys) pannben, mitt i det gnistrande ordflödet. 

Om man som undertecknad håller Stephen Fry som en av de fyndigaste nu levande britterna, en språklig släktning till Oscar Wilde, är det ren verbal mumma som flödar på ljudbandet, bara den är värd entrépengen, medan mindre Fry-troende säkert uppfattar det som en uppblåst provokation och stöld av deras tid. Men de kommer å andra sidan säkert inte lösa biljett till att se just den här flodhästen ramla runt i tesalongen.