Två hjortar i ett vackert vintrigt landskap. De rör sig i cirklar kring varandra, närmar sig varsamt.

Hjortparet återkommer med jämna mellanrum, men annars utspelar sig det här minst sagt udda relationsdramat på ett slakthus i Budapest, och mellan Maria och Endre. Hon är en ung kvinna med icke uttalad psykisk diagnos (en syster till Saga i ”Bron”), och han en medelålders man med social begåvning men bara en fungerande arm.

De träffas på arbetsplatsen, där Maria just blivit anställd som kvalitetsinspektör. Hennes nitiska inställning till jobbet och närmast robotlika beteende gör henne snart impopulär i arbetsstyrkan, men Endre dras sakta till hennes fåordiga uppenbarelse. Speciellt så när det framkommer (i en lite lätt krystad intrigutveckling) att de delar samma dröm, där de ovan nämnda hovdjuren figurerar.

Ildikó Enyedi, som såväl skrivit manus som regisserar, har skapat en oförutsägbar, lagom gåtfull och högst egenartad film som vibrerar av återhållna känslor. Det här är hennes första långfilm på 18 år, under tiden har hon bland annat gjort en ungersk adaptering av Hagai Levis kända terapiserie som i amerikansk version hette ”In treatment”.

Det psykologiska temat återkommer här. Maria har haft samma terapeut sedan barnsben, som hjälper henne att tolka omvärlden, drömmarna och Endre. Vi får ingen reell sjukdomshistoria, bara lättare antydningar. Ildikó Enyedis berättar om människor i olika emotionella stadier, där kliniska diagnoser är av mindre betydelse.

Hennes intrikata intrig rör sig från det lätt metafysiska till det handfast realistiska.

Det senare, inte minst i skildringen av slakthuset. Många närgångna närbilder för oss genom den industriella, i det här ljuset närmast rituella, proceduren att slakta en ko. Från det trånga båset, där vi ser ut på mänskligheten med en kos sorgsna ögon, till slutstationen där en uppfordrande närbild suger in oss i den slamsiga bakre delen av ett avhugget huvud.

Likt Morrisey skulle man kunna konstatera att ”Meat is murder” men även om just de här sekvenserna är tillräckligt otäcka för att väcka vegetarianvurm, handlar Enyedis verk mest om människors kommunikationsproblem – där slakteriets brutala verklighet får stå som metafor för det hårda samhälle som dödar, eller i alla fall handikappar, våra försök att förstå och nå varandra.

Tror jag, i alla fall.

För gåtfullt är det, som sagt.

Vilket först kan verka sig lite frustrerande för en korsordssjäl, som gärna vill att allt ska gå ihop, men när tanken väl har lagt sig till rätta ter sig det översinnliga planet helt kongenialt. Det gör det här blodiga och bitvis depressiva dramat till en ändå rätt upplyftande, och vackert bildsatt, sak som tror på köttets och andens förening.

Allt kryddat med lite torr öststatshumor.