Svenske David F. Sandbergs hypade skräckfilm i kortformat ”Lights out” gav honom en tripp till Hollywood, och sedermera chansen att regissera den första ”Shazam!”-filmen, vilket han gjorde så bra att pengarna rullade in till en uppföljare, med miljardbudget.

Huvudpersonen, den föräldralöse tonårskillen Bill, är en del av ett välordnat fosterhem med sex kristet välkammade ungdomar som alla har superkrafter. När de säger ”Shazam” förvandlas de till äldre superhjälteversioner av sig själva och när några urgamla gudar (med Dame Helen Mirren i spetsen) ruckar på världsordningen är det dags att ropa S-ordet igen.

Superhjältefilmen är med några få undantag (”Joker”, ”Dark knight”) en infantil genre som även vuxna förväntas engagera sig i, men ”Shazam” vänder sig tacknämligt nog mer tydligt till barn. Det gör lite det lättare att stå ut med den mallade och tunna intrigen, att skådespeleriet andas såpa. Svordomar snoppas av på mitten för att inte uppröra och trots att en massa monster går bärsärk i Philadelphia syns inte en droppe blod (jag gillar de fantasifulla monstren, dock).

130 minuter är bisarrt nog en ovanligt kort speltid för genren, men det känns längre, inte minst för att den där glimten i ögat som från början håller humöret uppe, mot slutet ersätts av en gråtmild sentens om att alla minsann har en hjälte inom sig.

”Shazam” genomsyras av genrens eviga vurm för familjen, även om det den här gången sympatiskt nog även inbegriper regnbågsvarianter. Ett roligt ögonblick: Barnen bestämmer sig för att bekänna färg inför sina ovetande fosterföräldrar: ”Vi är superhjältar!” utbrister fem av dem i kör, medan den sjätte missuppfattar situationen och ropar: ”Jag är gay!”.

Och nog för att produktplacering har blivit ett självklart ont i nutida storfilm men här går man ett steg till och låter ett välkänt godismärke rädda dagen. Man har dessutom lyckats klämma in dess reklamslogan i dialogen: ”Taste the rainbow”, säger en tjej och mutar en stingslig enhörning med Skittles för att den ska fajtas på hjältarnas sida.