Nu är visserligen Florian Zeller en erfaren pjäsförfattare men ”The father” var hans första långfilm som manusförfattare och regissör – och sicken film det var! Ett unikum, så genialt och psykologiskt briljant berättad, där vi satt på första parkett inuti en gammal mans alzheimerhjärna. Skrämmande välspelad av alltid sevärde senioren Anthony Hopkins.

Det var ett så udda berättargrepp att en upprepning nog mest skulle ha känts som en epigon. Florian Zeller berättar nu i stället en rak historia från A till smärtsam Ö, med bara några få återblickar, om en 17-åring som drabbas av akut depression – och hans skilda föräldrars Peter (Hugh Jackman) och Kate (Laura Dern) kamp för sonens överlevnad. Vanessa Kirby håller sig bakgrunden som Peters nya fru och mamma till hans nyfödde son.

Här finns även en annan pappa, nämligen Peters egocentrerade överklassfar (Anthony Hopkins igen), vars skadliga påverkan på sonen blir alltmer tydlig ju längre filmen lider. Gubbtjyven är visserligen bara med i en enda scen men utgör ändå en viktig fästpunkt för den svidande röda tråd som löper ända fram till den nämnda nyfödda pojken. Vilken av alla dessa söner som egentligen åsyftas i titeln blir flytande. Snyggt och kongenialt. Och igenkännbart. Den egna uppväxten formar oss som föräldrar och det krävs självrannsakan för att kunna se och bryta det psykologiska arvet. Banalt, men ”The son” skildrar det på ett fint vis, bland annat med ett tjechovskt gevär.

Till skillnad från den dynamiska debuten är dramatiken här i princip helt koncentrerad till dialog och skådespel, det verkar som om Zellers teaterrutin fått lite väl stort spelrum, och en viss förutsägbarhet sätter små hack i illusionen.

Men… då är det eftertankens akademiska blekhet som talar. Vid filmens slut var jag tvungen att vänta några minuter för att samla ihop anletsdragen innan jag kunde stiga ut i verkligheten igen. För en förälder med likartade erfarenheter är ”The son” nämligen en utmattande golgatavandring, ett själsligt stålbad – som är svårt att sätta betyg på.