”En balansgång mellan kaos och kalas”. Jag brukar inte använda mig av PR-material i mina recensioner, men just dessa ord från presstexten till ”Trafikljusen blir blå i morgon” hade jag gärna kommit på och skrivit själv.

Ragnhild Ekners personliga och konstnärligt fria film om sin tid som graffiti-målare i ett stort gäng av vilsna unga människor, och om vännen Jussi, är en stökig liten pärla med stort allvar. Det är kaos och kalas, frihet och panik. Den skulle lättha kunnat kännas både ungdomligt pretentiös och slarvig, men hålls samman av ensäker och uppriktig röst.

Ekner sjunger en sorgesång över ungdomsåren. Ett ode till den tid då hon stod på kanten till vuxenlivet, på kant med etablissemanget, och allt var möjligt och allt var hopplöst. Gänget målar tunnelbanevagnar, dricker folköl, snattar mat, festar och har ångest. Det är några år av ”frihet”, sedan går de flesta vidare, klipper sig och skaffar jobb. Förutom de som inte kan förmå sig att rätta sig efter arbetslinjer och mördande tråkig vardag. Eller de som helt enkelt inte överlever, offer för överdoser eller framrusande tåg.

Jussi var konstnärssjälen och brevbäraren som alltid hade tid för sina vänner, vars lilla blåmålade lägenhet var en trygg hamn för kompisar i kris. Han klarade inte att anpassa sig. ”Den här världen är inte för mig” messar Jussi till Ragnhild innan han hänger sig i dörrkarmen med postens packband.

Ragnhild Ekner vill återberätta Jussi, fylla i konturerna och bekräfta att han funnits. Tack vare graffiti-kulturens tradition att dokumentera sin flyktiga konstform, finns alltid nån som håller i en kamera. Ekner plockar fram varenda foto och filmsnutt hon kan hitta av Jussi. Med hennes fria bildspråk och klippning träder han fram som en varm, begåvad men skadad själ.

Hon visar också upp sitt eget barn, Iwo, vars oplanerade ankomst tvingade henne att skära ned på folkölsfester och graffitinätter. Iwo är Ragnhilds riktning, den som både för henne längre bort från gänget och från Jussi, men också tillåter henne att stanna kvar i den anarkism det innebär att vara barn: att göra vad som faller en in, att vara barnsligt förtjust i löjliga saker eller bara leka.

Att bli vuxen är ett svek. Ekner filmar det vuxna kompisgänget i sina välordnade lägenheter, men ingen pratar i bild. De sitter bara i välkomponerade utsnitt och ser skuldmedvetna ut, som att de sviker Jussi bara genom att leva och bli äldre i sina präktiga hem.

”Trafikljusen blir blå i morgon” kanske på ytan ser ut som ett energiskt amatörprojekt med mycket hjärta, men den är berättartekniskt mycket smartare komponerad än den först verkar.  Det är en stark röst som bär de skakiga videosnuttarna, helt utan choser eller förställningar. Just därför blir det så bra.