Ruben Östlunds fjärde långfilm är ett intrikat relationsdrama som utspelar sig i de franska alperna där vi med stigande oro följer en svensk familj på skidsemester.

Vid ett akut läge, när en lavin hotar att dra ner över den uteservering som de sitter på, överger pappan Tomas i ren panik sin familj.

Han hinner få med sig sin iPhone men glömmer frun Ebba och deras två barn.

När snöröken lagt sig, lavinen nådde nämligen aldrig fram, är maktstrukturen i den lilla kärnfamiljen satt i letal gungning.

Det ska sägas att Östlund, som även skrivit det psykologiskt fyndiga manuset, inte bara är ute efter att dra ner brallorna på Mannen; lika mycket smisk får den välmående, barncurlande medelklassen.

Repliken, strax innan lavinen kommer, där ett av barnen klagar på att det inte finns någon parmesan till pastan, är en av många små underfundiga detaljer som Östlund är så bra på, som sätter oss där och då, som rymmer så mycket mer än sina verbala beståndsdelar.

Regissörens förra skapelse, ”Play”, där ett gäng svarta ungdomar rånar ett gäng vita jämnåriga, väckte en hel del rabalder och debatt i svensk media, där Östlund blev utpekad som rasist, men den här gången lär de indignerade artiklarna vara få. Att ge en känga åt den vite medelålders mannen är ju i Sverige nuförtiden lika kontroversiellt som att fimpa en fästing, men i Frankrike, där filmen hade Cannes-premiär i våras, studsade många inför detroniseringen av familjeförsörjaren.

Den mest omtalade scenen i sammanhanget är den som filmmakaren själv kallar ”The worst man cry ever”.

I en av många sekvenser som dissekerar förhållandet mellan man och kvinna bryter Tomas (genialt agerad av Johannes Bah Kuhnke) ihop i ett ostoppbart konvulsionsbölande. Det är en smart skriven scen där Tomas först låtsas gråta för att få sympati men sedan, efter att Ebba avslöjat hans trick, fullständigt krackelerar.

Och det är verkligen smärtsamt att skåda. Självklart inte för att det är just en man som gråter utan för att Östlund helt kompromisslöst tvingar oss bevittna hur en människas murar mot omvärlden rasar, hur en livslögn pulvriseras och lämnar Tomas fullständigt naken och nergjord.

Detta samtidigt som vi kastas mellan hånskratt och försiktig empati.

Återuppbyggnaden är inte desto mindre intressant, men ska inte ordas om här.

”Turist” ger oss kort sagt torr situationshumor och existentiella avgrundsvrål i samma finsnickrade fiktionspaket. Ruben Östlund bevisar ännu en gång att han är Filmsveriges främste beteendevetare.

Konflikterna i ”Turist” är så insiktsfullt planterande, relationspsykologin så väl formulerad, så full av igenkänning och inkänning att man baxnar.

Lägg till ett enastående maffigt och inspirerat ljud- och bildarbete (Fredrik Wenzels foto!) och – icke att förglömma – ett fullständigt klockrent skådespeleri från alla inblandade (norska Lisa Loven Kongsli som Ebba är ett fynd) och vi har ”Scener ur ett äktenskap” för en ny generation.

Fast snyggare.

Jag har bara en invändning, och det gäller filmens sista minuter. Det är ett bra slut med en svart underhållande, nästan episk vandringsscen som jag förstår att Östlund vill ha kvar, men strax där innan finns en ännu mer slående avslutning som skulle ha suttit som den berömda smäcken.

Kanske är det nu gällande slutet nödvändigt för att fördela skuldbördan lite, förskjuta fokus från Mannen, men det känns ändå, till skillnad från resten av bygget, lätt konstruerat.

Det får det sista betygs-K:et att vackla till, men det är trots allt en marginalanteckning.

Ruben Östlund imponerar alltså igen. Stort. Och har nu definitivt etablerat sig som en av våra absolut främsta filmberättare.