Freuds tankar om att vi styrs av ett undermedvetande, där nedtryckta lustar och bortträngda minnen lever loppan – och manifesteras i våra (mar)drömmar – passade perfekt för filmmediet och dess förmåga att skapa rörliga bilder av våra inre fantasier. Här fanns plötsligt ett lugubert ymnighetshorn att ösa en oändlig ström av snaskigheter ur.
Utan Freud hade inte Alfred Hitchcock, David Cronenberg och Woody Allen blivit de giganter de är kända som idag.
Freud har inte direkt någon tätplats inom dagens psykologi och psykiatri, och även inom filmen har han tappat mark, men är ändå fortfarande gångbar. För tillfället kan man exempelvis följa honom som ung, i en ny tv-serie på Netflix – som inte handlar ett dyft om hans verkliga värv. Istället presenteras ikonen som något slags psykomagiker som hjälper polisen att lösa mord. Hualigen. Freud roterar i graven, och pekar istället på dessa freudianska filmfavoriter:
Den andalusiska hunden (1928)
Regi: Luis Buñuel
En alldeles underbar surrealistisk mardröm som lånar sig utmärkt till en psykoanalytisk tolkning av Detets och Jagets lustar och rädslor.
Dr Mabuses testamente (1933)
Regi: Fritz Lang
Precis som Dr Caligari är detta en tysk expressionistisk thriller som tassar omkring i de gamla mentalsjukhusens skuggor och vrår, även här med en galen psykiatriker i fokus – ett populärt tema under en period där tilltron till mentalvården väl inte var på topp.
Psycho (1960)
Regi: Alfred Hitchcock
Ett givet val. Huvudpersonen Norman Bates patologiska modersfixering var norpad direkt ur Sigmund Freuds mentala verktygslåda.
Rabid (1977)
Regi: David Cronenberg
Kanadensaren Cronenbergs filmvärld var fullständigt marinerad i det freudianska. Mest tydligt är det i den här body-horror-klassikern som handlar om en tjej som har två vassa penisliknande organ i armhålorna, som hon använder för att attackera människor med. En fullständigt galen mix av sexualskräck och panikångest.
Eternal sunshine of the spotless mind (2004)
Regi: Michel Gondry
Ett härligt skruvat, romantiskt psykodrama som irrar omkring i Jim Carreys och Kate Winslets rollfigurers undermedvetna.
A clockwork orange (1971)
Regi: Stanley Kubrick
Vad händer om man inte är utrustad med ett Överjag? Då kan man slå världen med häpnad – och i spillror, som Alex i den här sci-fi-juvelen om ett huligangäng som sätter skräck i samhället.
Här hittar vi också ett praktexempel på beteendepsykologins klassiska betingning, men den stod ju främst den gamle ryssen Ivan Pavlov för – och det är en helt annan lista.