Gud talar till den unga sjuksköterskan Maud. Hon bor i en sliten etta med krucifix på väggen i Scarboroughs råa nöjeskvarter. Hon är from, på gränsen till asket.

När hon tar tjänst hos den flamboyanta, men obotligt cancersjuka stjärnkoreografen Amanda hör hon Guds budskap tydligare än någonsin. Hon ska inte bara ge Amandas kropp palliativ vård, hon ska också rädda hennes förtappade själ.

Långfilmsdebuterande Rose Glass imponerar stort med denna retrodoftande psykologiska skräckfilm som står stadigt rotad i genrens jordmån bland Rosemarys baby, Exorcisten och What ever happened to Baby Jane. För att nämna några. Ändå är Saint Maud på intet vis förutsägbar eller tyngd av sina skräckfilmsklichéer. 

Mauds ensamma gestalt rör sig i den slitna kuststaden vars blöta, mörka dekadens utgör en kontrastrik kuliss till Mauds fromhet. Walesiska stjärnskottet Morfydd Clarke gestaltar den unga kvinnan med finess. I förstone verkar hon förkrympt och stelnad av livslång fanatisk religiositet, men så öppnas dörr efter dörr in i en komplicerad själ. Mauds bakgrund visar sig rymma mycket, den fanatiska tron en traumarelaterad psykos.

Rose Glass strösslar inte med skräckögonblick, hon jobbar långsiktigt. Ljuddesignen är ett oroväckande muller, miljöerna dystra, fotot gärna med centrerade motiv som för tankarna till altare och ockultism (alla skräckfantasters favoritkonstnär William Blake är också med på ett hörn).

Ramen är alltså oklanderlig. Men det är framförallt regins lojalitet med Maud, vars verklighetsuppfattning tas på största allvar, som tvingar publiken att gå i hennes skor och gör den avslutande chockupplevelsen brutal. 

Jennifer Ehle spelar den dödssjuka Amanda med minst lika många lager som Morfydd Clarke fyller Maud med. De har olika temperament, vitt skilda moralsystem, men finner varandra i de intima situationer som palliativ vård innebär. Ehle och Clarke bär sina ofullkomliga och bristfälliga rollfigurer med ömhet och förståelse. Vem som är historiens djävul förblir oklart.

Saint Maud är en riktigt obehaglig och sugande psykologisk thriller som vågar hålla publiken på halster in i det längsta för att till sist skrämma slag på den mest förhärdade. Det är högst sannolikt att den blir en framtida skräckklassiker.