Ottos älskade fru Sonya är död sedan ett halvår och eftersom hon var hans allt, och de inte har några barn, försöker han ta livet av sig, flera gånger, men blir hela tiden avbruten. En av gångerna av den nya mexikanska grannen Marisol som med sin självklara älsklighet krossar den mentala mur som Otto byggt upp mot en omvärld ”full av idioter”.

När målet redan är känt – och då inte bara för att det finns en svensk förlaga utan för att alla filmer om inskränkta gubbar slutar med att de vidgar sina vyer – måste vägen dit vara mödan värd. Och visst finns det underhållande sekvenser, något annat vore förvånande med så många proffs bakom kameran. Mest tragikomisk är den där grannen som motionerar fram och tillbaka på trottoaren, med ett slags silly walk-koreografi.

Namnet på det där elaka fastighetsbolaget som försöker köpa upp Ottos radhusområde är också småfyndigt: Dye & Merica – som när det uttalas låter det ungefär som ”Dying America”, som en bild av Ottos syn på nationens förfall. Men när manus tvingar Otto att säga just ”Det låter som Dying America” en sekund efter vi redan tänkt det, faller humorn platt.

Precis som den gör vid alla andra tillfällen där skämten är utrustade med försäkringar som ska säkerställa att även den komatösa delen av publiken ska hänga med.

Om den gamle Otto är en träbock ter han sig ändå som en tumlande vivör jämfört med den unge Otto. Utifrån de tillbakablickar vi får se, är det en gåta hur Sonya fastnade för denna konturlöse man med en snarast inverterad karisma. Det är lättare att förstå hur skådespelaren med namnet Truman Hanks fått rollen, eftersom hans föräldrar – Tom Hanks och Rita Wilson – är medproducenter. Den sistnämnda sjunger dessutom på filmens signaturlåt. Upplägget är smått nutleyskt och har bidragit till den pågående nepo babies-debatten i USA (alltså om nepotismen i showbiz).

Det här är kort sagt en onödig film. I alla fall för oss här hemma som redan har sett regissören Hannes Holms lyckade filmatisering av Fredrik Backmans bästsäljare. Stjärnan Tom Hanks lyckas inte likt Rolf Lassgård försvinna in i den grå rollfiguren, komiken är lite väl tydligt annonserad och så har vi ju den där sentimentaliteten som sitter som en boja runt anklarna på merparten av de amerikanska dramedierna.