Den svenska titeln ska sannolikt syfta till Bond-filmen Älskade spion, vilket är passande och småsmart, men samtidigt lite riskabelt i vårt ålderistiska samhälle där ett ord som ”åldrade” är lika publikdragande som ”åderförkalkning” eller ”rullator”.

Vilket den här udda hybridfilmen till stor del handlar om. Ja, inte rullatorer utan de gamlas rätt till ett värdigt liv. Från det inledande citatet, som rör svårigheten att få jobb: ”De gillar inte gamlingar” till den krassa upplösningen.

Men vi börjar som sig bör i starten, där en privatdeckarfirma anlitar en 83-årig man, Sergio, att vara deras mullvad på äldreboendet San Fransisco utanför Santiago. Utrustad med spionbrillor och mikrokamera ska han för firmans klients räkning kolla hur boendet sköter klientens gamla dementa mamma, Sonia.

Sergio nappar snabbt på betet, som nybliven änkling behöver han något att skingra tankarna med och på boendet välkomnas han med öppna armar och når snart favoritstatus bland alla ensamma gamla damer. Don Sergios kallas han – ja, han kröns till och med till Kungen av San Fransisco.

Sergios skakiga dokumentationer med sina digitala prylar står bara för en bråkdel av filmen vi ser, merparten är plåtat med en stadigt stationär kamera vars bilder snarare konnoterar spelfilm än dokumentär. Premisserna är inte glasklara, men det verkar som om filmmakaren Maite Alberdi och hans team låtsas göra en dokumentär om boendet, samtidigt som Sergio agerar under cover-agent.

Tonen är lättsam som ett Woody Allen-soundtrack och humorn angenämt finstilt; roligast är scenerna där Sergios kontaktman på detektivbyrån suckar frusterat när han istället för komprometterande filmklipp med övergrepp, får in rapporter om vad gamlingarna har ätit till lunch. Det är med andra ord ingen latinsk Uppdrag granskning, mer en feel good med dold kamera-inslag.

Men samtidigt infinner sig en lätt besk eftertanke: Är det en dokumentär vi ser, eller en dramatisering av något som har skett? Visst, alla dokumentärer är arrangerade, mer eller mindre, men här är gränsen mellan det som är uppenbart iscensatt och det som vi ska förmoda vara sant, extra bedräglig.

Är alla de boende med på vad som sker, eller ska man se exponeringen av dem som ett offer värt det större sammanhanget? Invasionen av deras privatliv är å ena sidan monumental, å andra sidan är filmen så friserad och vänlig i tonen att ingen hängs ut på ett allvarligt vis.

Don Sergios initiala engagemang mattas av, han bryr sig mindre om sitt ”objekt” Sonia och mer om alla de inneboendes väl och ve. Han tappar fokus och detsamma kan väl sägas om Åldrad spion, som dock har en i grunden älskvärd humanistisk ton, och syftet är onekligen gott: att påminna om att även de som går omkring i dement dimma, eller bara är så gamla att de inte klarar sig själva, ska bemötas med respekt och inte minst att visa hur ensamheten tär på människan.

Självklarheter kan tyckas – men när besökte du själv senast din gamla mamma?

Premiär på Svt den1 april. Finns även att se på Svt Play från och med 28 mars.