När Gabriela Pichler följer upp dunderskrällen med Äta, sova, dö har hon åter med sig en massa begåvade förstagångsskådespelare, en energisk spark uppåt och en varm kram åt alla andra. Hon har också engagerat Jonas Hassen Khemiri som medförfattare.

Den förr så blomstrande kommunen Lafors har, efter att skinn- och textilproduktionen flyttat till tredje världen, säckat ihop till en trist återvändsgränd. När en tysk lågpriskedja anmäler intresse att etablera sig i kommunen, blir kommunrepresentanterna helt kollriga. Det är många arbetstillfällen som hägrar, problemet är bara att få tyskarna att verkligen välja Lafors. De måste piffa upp kommunens image på något sätt: varför inte med en fräsch reklamfilm?

”Kulturbudgeten är ju helt slut”, suckar de i konferensrummet. Men den driftiga Musse (Fredrik Dahl) får idén att låta de lokala högstadieeleverna filma. Ett prydligt demokrati- och ungdomsprojekt, som dessutom är gratis! ”Ge er bild av Lafors!” säger Musse hurtigt till ungdomarna.

Dana och Aida, ”Public enemy number 1 and 2”, enligt Danas stolta pappa, går igång på projektet och börjar filma. De följer Musses anvisningar exakt: de visar sin bild av Lafors på ett originellt sätt. När kommunens delegater ska kolla in elevernas bidrag blir det ändå tummen ner. En reklamfilmare från Stockholm hyrs in med hjälp av sponsorpengar, men Aida och Dana (Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter) fortsätter dra runt på moppen och filma.

Tjejerna tecknar med nån slags mjukhård gonzo-journalistik en fullödig bild av det lilla samhälles lott i den globala kapitalismen. De intervjuar fabriksarbetare, skäller ut omedvetna konsumenter, de hissar upp mobilkameran i en flaggstång, samtidigt som reklamfilmaren kör med drönare över bygden och färdigställer sin smöriga film om Schweden med blonda barn som spelar minigolf.

Ibland verkar Amatörer falla in i en trist förutsägbarhet, som när reklamfilmaren kör bort en romsk tiggare som stör vyn. Pichler må möjligtvis börja med raka idéer, men hon stannar kvar i dem så länge att de blir knöliga och intressanta, nya konflikter bubblar upp och alla figurer blir lika rörande som jobbiga.

Pichler är så säker när hon porträtterar sina (anti-)hjältar. På samma sätt som Raša i Äta, sova, dö, är Dana och Aida lika älskvärda som påfrestande. När konfliktlinjerna blir som allra svårast är Pichler helt genialisk, hon har en allseende och nyfiken blick och ett nästan chockerande nyktert sätt att navigera i krånglet.

I slutändan är det ändå den sorgsna, unga kommunfarbrorn Musse som stjäl showen. Vars dementa mamma har glömt svenskan och bara pratar tamil, vilket Musse aldrig lärde sig. ”Mamma tyckte aldrig det behövdes, det var inte så många som pratade tamil i Lafors”.

Vid sidan av att vara rolig och varm ger Gabriela Pichler dessutom en extremt realistisk bild av Sverige, just eftersom hennes film kryllar av olika sorters folk. Såväl invandrad medelklass som vit arbetarklass, värkbrutna städare, romska tiggare, polska hantverkare, uttråkade tonåringar, självgoda kulturarbetare och sorgsna kommunpampar har en plats. Det är ingen mångfaldsutopi påtvingad av filmpolitiken, utan helt enkelt en skildring av verkligheten.