– Visa inte monstret! Vill man ropa.

När X drar en Y rakt igenom Z:s bröst pyser all spänning ut ur kropp och salong.

Det är en gammal regel: undvik att exponera ondskans anlete – framförallt dess kropp – så länge det är möjligt. Visa det helst inte alls i helfigur, speciellt i en skräckfilm som till stor del annars spelar på våra dramasträngar.

Japp, det var slutet, det (skrivet med variabler för att minska spoilervärdet) men vi tar det från början.

Filmen inleds med en text som säger att människans skövlingar av Moder Jord slutligen fått den onda anden att vakna. Lite längre fram får vi veta att det är en så kallad Wendigo, en varelse som alla vi som hade Sitting Bull på väggen i pojkrummet ger tummen-upp till. Enligt de amerikanska urinvånarnas folktro är det en ande som kan besätta folk och göra dem till kannibaler varpå de själva förvandlas till Wendigos – som i filmens tappning ser ut ungefär som en mix av Alien och en älg.

Antlers (”horn” på svenska) är med andra ord en gore-fest men också, vilket först lovar gott, en allegorisk berättelse om det mörker som människosläktet sprider helt på egen hand. Nyheterna på tv pratar ömsom om hotet från ökad kolbrytning (ja, detta kan vara den första anti-fossila skräckfilmen), ömsom om opioidkrisen och i den lilla stad i Oregon där allt utspelar sig har man stora problem med utsatthet och drogberoende.

Huvudpersonen Julia (Keri Russell från The Americans) är läraren som efter 20 år i Kalifornien har flyttat hem och bor nu i föräldrahemmet med sin bror som är polis. Hon lider fortfarande av den grymma uppväxten där hon utnyttjades sexuellt av den nu döda pappan. När hon ser tecken på att en av hennes små elever också lider i hemmet börjar hon luska i saken.

Så här långt, och en bra bit in i filmen, smyger sig Antlers fram. Wendigon finns där, har swischat förbi några gånger och skördat liv, men vi ser bara dess verkningar. Så som det ska vara. Antlers ter sig då som en värdig mental uppföljare till den senare tidens mer dramabetonade skräckfilmer som The babadook och The med flera.

Men någonstans på vägen måste någon producent eller dylik budgetansvarig ha fått kalla fötter och tryckt på action- och horror-knappen varpå hela den sociala kontexten hamnar på den stora högen av ofullgångna filmdrömmar. Och så leds vi fram till slutfajt och det först bara otäckt antydda monstret står där i hela sin kalkonmässiga framtoning.

Apropå producent så är en av dem faktiskt favoriten Guilllermo Del Toro som gett oss toppentitlar som Pans labyrint och The shape of water. Man kan förstå att denna begåvade sagoberättare för vuxna blev lockad av de folkloristiska premisserna, men man kan också anta att han inte hade final cut.