Den danske regissören Janus Metz och manusförfattaren Ronnie Sandahls redan omtalade biopic börjar och slutar med scener från nämnda envig.

Den dramatiska musiken brassar på tills den når episk Sagan om Ringen-nivå. Här ska något stort och livsavgörande gå av stapeln.

Där och då upprättas ett kontrakt med publiken om att sport är på liv och död. Om man inte känner att man kan skriva på den tesen, kan man lika väl lämna walk over.

Där många biopics antingen A) använder sig av den slitna mallen med det missförstådda geniet i ”motgång, nedgång, framgång” eller B) inte bemödar sig om att skapa en egen gedigen handling eftersom filmens själva existensberättigande ligger i att det har hänt på riktigt, har ”Borg”-makarna på ett föredömligt vis begränsat sig till en vändpunkt i Borgs liv, och därifrån dragit trådar tillbaka till dåtiden.

Alla matchbilder (de är många) är oerhört snyggt koreograferade, speciellt spännande är såklart filmens och turneringens final där de två rivalerna drabbar samman, men den hade inte varit så pregnant utan den nogsamt uppbyggda psykologiska spänningen, med scener från båda spelarnas uppväxt.

Speciellt då sekvenserna där tränaren Lennart Bergelin (härligt att se Stellan Skarsgård i svensk film igen) tar sig an den unge Björn Borg (övertygande spelad av sonen Leo Borg) och formar honom från ung eldhjärna till globalt hyllat isberg.

Egentligen var det väl en ganska osund förvandling som ledde till ett extremt kontrollbehov och närmast sjukligt tvångsbeteende, men eftersom fokus ligger på att vinna eller försvinna framställs det här som något positivt.

Vid ett avgörande ögonblick får Bergelin Björn att lova att aldrig mer visa en känsla. Man får anta att han menade på tennisplan men Borg verkar ha tolkat det som att det även gällde livet. Som en vandrande tryckkokare tar han sig genom livet, och filmen. Det här skapar en inåtvänd energi som Sverrir Gudnason är svensk mästare på att åskådliggöra. Hans Borg är så fylld av sinnesstympande ågren att det får skinnet att krulla sig.

Tyvärr är Borg trumpen och folkilsk i princip hela filmen, vilket någon gång borta vid mot tredje akten får mig att vilja skrika ”Kom igen nu, gnällspik! Ta dig samman!” Det blir lite för enahanda. Det må vara så att Borg under hela den här perioden led av svårartad prestationsångest, men på duken ter det sig likväl lite tjötigt.

Bara lite mer liv i luckan hade inte skadat, inte minst i relationen till den då blivande frun Mariana, fint framspelad av en Tuva Novotny som tyvärr bara får agera grådaskigt bollplank – det här grabbarnas film.

Men å andra sidan handlar det ju om verkliga nu levande människor, och ett för ivrigt diktande om deras privata sfär hade säkerligen kunnat ge knepiga juridiska följder. Brasklappen som inleder filmen, där man säger att den är inspirerad av verkliga händelser, finns där av en anledning…

De flesta biopics om kända, någorlunda samtida människor går bra, publikt (”Monica Z”, ”The Queen” m fl). ”Borg” kommer garanterat också sälja många biljetter. Man kan ju fråga sig vad det är som lockar? Svaret är kanske inte helt klädsamt. Det handlar nog mest om vårt behov av skvaller. Visst, ett mått nostalgivurm spelar nog också in, men mest… skvaller.

Nåväl. Shia LaBeouf har en sådan imponerande närvaro att man nästan önskar att filmen hade handlat om McEnroe istället. Ändå är fiktionens Borg mer intressant än verklighetens. Sverris begåvning i konsten att stirra livfullt uttryckslöst, ger nytt liv åt den gamla parollen att ögonen är själens spegel. Hans bligande antyder ett intellektuellt djup som man väl aldrig (sorry, Björn) riktig har förknippat med vår tennisikon.

Filmskaparna har kort sagt lyckats med det sällan sedda konststycket att göra en biopic som står på egna ben, utan sin verklighetsbas. Och som dessutom faktiskt övertygar om att tennis kan gälla liv och död.