Den här skojfriska saken, som ingick i det officiella programmet i Cannes 2020, börjar med att huvudpersonen Adrien står på en scen med blicken riktad rakt mot oss, och presenterar den kommande berättelsen.

Den fjärde väggen bryts alltså redan där och etablerar stilfullt det metagrepp som råder ända till slutet och som kommer att slunga oss in och ut ur illusionen. Det inverkar onekligen menligt på engagemanget, men ger i alla fall denna romantiska komedi en halvt vässad udd.

Adrien blir lämnad av sin sambo Sonia som tycker att alla de där udda små egenheterna i hans personlighet, de som först gjorde henne intresserad, nu blivit påfrestande karaktärsfläckar. Rimligt. Han är sannerligen inget charmtroll (även om det verkar som filmmakarna tycker det) där han pendlar mellan att vara en fyndig egocentriker och simpel gnällspik. Ömsom ett pubertalt sinne, ömsom träffsäker satiriker på relationsområdet.

I ett svagt ögonblick blev han dessutom övertalad till att hålla tal på den smågnatiga systerns snart stundande bröllop och det är ett löfte som ger honom nästan lika mycket ågren som det faktum att hans älskade har återlämnat nyckeln till hans lägenhet.

Genom tillbakablickar och återkommande fantasiscener, som visualiserar Adriens inre funderingar, slussas vi runt på en tur genom det psyke som med en lätt eufemism kan kallas neurotiskt. Det är lekfullt och lättviktigt, bitvis riktigt underhållande och visst är det kul att återse Sara Giraudeau, från spionserien Falsk identitet, som gör Adriens kärleksintresse – även om rollen som Sonia så klart inte är av samma komplexa natur. Här hon mest en pokal att ha eller inte ha.

Det är till hundra procent Adriens film.

Vilket också förklarar upplösningen – alla spoilerkänsliga kan hoppa vidare till nästa stycke – där han slutligen får tillbaka Sonia. Det är en slutkläm som osar av den gamla tidens (alltså pre metoo) tanke att ett stalkerbeteende ska anses charmigt. Den vändningen är lika förutsägbar som svårsmält.

Det finns dock en hel del underhållande igenkänning i alla lätt-existentiella funderingar, kärleksproblem och vådan av för långa familjemiddagar med en sedan länge etablerad och svårbruten rollfördelning, men repetitionen – och Adriens gnölande – blir i längden lite påfrestande. Filmen är emellertid så pass kort (87 minuter) att den hinner avsluta sitt ärende just precis innan betygstrean är på väg att förvandlas till en tvåa.