Lillgamla barn på film kan vara härligt charmiga – och fruktansvärt irriterande. Speciellt det senare. Man kan se framför sig hur manusförfattaren har åmat och kråmat sig fram till repliker som ska få åskådaren att mysa och utbrista ett inre ”Åååh”.

Egentligen handlar det väl bara om att skriva vuxna repliker och proppa in dem i ett barns mun. Oftast går det åt fanders, konstruktionen blir för tydlig och krystat publikfriande, men vid enstaka tillfällen får replikerna liv och skär igenom även den tjockaste, mentala försvarsmuren.

Som här.

Unge Woody Norman, som gör en delad huvudroll med Joaquin Phoenix, har det där lilla extra som förvandlar dialog till lätta brisar av liv. Han behärskar sina små ansiktsmuskler till perfektion, når nyanser som ställer de flesta äldre kollegorna i skamvrån.

Men inte Joaquin Phoenix, förstås. Han får alltid duken att darra, även om detta inte är i närheten av den diaboliska insatsen i Joker. Men så är rollen också den exakta motsatsen, och svår att sätta i spinn. Här gör Phoenix en blid medelålders radiojournalist som under några veckor tar hand om sin egenartade systerson Jesse som inte har några kompisar men väl en sprittande och smittande nyfikenhet på livet. Det som Johnny har tappat men nu sakta återfår. Ja, ni vet hur det brukar gå. Det omaka paret knallar på i väntad intrig och i slutet har alla lärt sig något fint.

Men om jag nu ska sluta raljera så finns här också några smärtande scener, som får extra indietyngd tack vare det välskapta svartvita fotot. Speciellt den sekvensen där den lille farbrorn Jesse slutligen tillåts bryta ihop och bara vara ett barn, och på små knattars vis ropar högt efter mamma. Där blir jag en blöt fläck i biostolen. Vilket så klart är meningen. Regissören och manusförfattaren Mike Mills (firad för Alla tiders kvinnor, 2016) är inte den som räds det känslosamma, och här balanserar han hela tiden på slak lina mellan det inkännande och det sentimentala – mot slutet tyvärr mest det sistnämnda.

Det såg länge ut som C’mon, c’mon skulle bli en självklar Oscar-pretendent men i slutändan blev det inte någon nominering alls. Vilket är helt i sin ordning. Även om en statyett skulle ha suttit fint i Woody Normans lilla näve.